Det käraste jag har

God förmiddag mina vänner. Idag är det lördag och det är otroligt skönt. Det innebär att man kan slappa till det lite förutom att jag måste tvätta. I flera nätter har jag haft svårt för att somna och när jag sedan har gjort det så har jag vaknat runt 2 tiden på natten och sedan har jag inte kunnat somna om. Igår var jag så trött så jag kunde knappt hålla mig uppe.

I natt har jag sovit lite i alla fall. Skönt för sömnen är viktig om man ska funger asom människa på dagarna.

I går var jag och Fredrik Kulturella. Vi är medlemmar i Borgholms stadsmuseum och de hade ordnat en liten sammankomst och temat för kvällen var SJ tåg. Vi har ju haft tåg här på Öland men det lades ner 1961 så det var ju långt innan min tid. De hade en lokförare som idag var 90 år gammal som hade arbetat här på Öland tidigare. Fredrik var en av dom som delade med sig av sin kunskap. Det var riktigt trevligt faktiskt.

Jag träffade på en av pappas vårdare där. En kvinna som arbetade på samma avdelning där pappa bodde. Så som hon var mot pappa vill och hoppas jag att alla andra vårdare också är mot sina patienter. Jag tyckte mycket om henne och gör det fortfarande.

Vi pratade i går och hon tyckte det var lika roligt att se mig som jag med henne. Hon minns pappa än och hon tyckte han var en kärleksfull man.

Det var inte många som kunde komma pappa in på livet men de få som han släppte in visade han en stor kärlek för. Hon berättade att pappa ibland ville ringa mig och det hade han kanske redan gjort flera gånger redan den dagen. Han saknade kanske sina extra starka eller så kan vindruvorna ha varit slut.

Personalen hjälpte honom att ringa mig och han pratade och jag gjorde mig i ordning för att cykla iväg och handla det han ville ha. Pappa hade lagt på luren och så hade han sagt: Lisa är det käraste jag har.

Det var ofta han hade sagt det till personalen. Den meningen tar jag till mig och sätter den i mitt hjärta. De få orden betyder jättemycket. Kvinnan frågade mig hur det hade gått med allt runtomkring pappa för hon kom i håg att det var mycket strul. Jag sa som det var och hennes ord som hon sa då tar jag också till mig: Det var du som var där Lisa. Inte bara då utan under hela hans levnadstid här.

Ja pappa var aldrig ensam här. När han bodde i Eslöv i Skåne så var han väldigt ensam. Resten av min syskonskara bor där nere men flertalet av dom var aldrig och hälsade på hos honom. Jag ringde honom en gång i veckan och vi åkte de 30 milen ner minst en gång i månaden för att hälsa på pappa. Jag har barn och jag ville att de skulle få träffa sin morfar.

När pappa sedan bestämde sig för att flytta hit så bad han mig om hjälp och jag hjälpte honom. Han flyttade på sin 74 års dag och jag frågade honom om han var säker på att flytta 30 mil från allt. Det var han sa han. Enligt pappa själv så hade han inget kvar där.

Där han hamnade först var en plåga både för pappa och mig. Det hemmet var en mardröm. Jag var dagligen hos pappa fast han bodde då 4 km ifrån oss. Jag gick, jag cyklade, jag hade Pontus med mig som var liten. Jag gjorde allt för att pappa skulle få det bra. Det blev möten med föreståndaren och med övrig personal men det blev inte bättre. Jag begärde flyttning på pappa och han han hamnade här i Borgholm.

Han trivdes där. Både med sitt rum, övriga lokaler och med personalen. Det var en frihet att få höra det. Innan dess var det mycket ångest. Både för mig och pappa.

Pappa bodde på detta hem i nästan 2 år och pappas enda besök från sina andra barn var få. Två av barnen var här 1 gång och det var när de skulle in till Ölands djurpark. Mina två yngre syskon hälsade däremot på oftare för de kom hit någon gång under året och stannade här några dagar åt gången.

Jag kan ibland sitta och tänka tillbaka på den tiden då pappa bodde i Eslöv och hans sista tid här i Borgholm. Han var mycket sjukare när han bodde i Eslöv och det var här under de sista året i livet som han verkligen blommade upp. Det känns skönt att vi gav honom fina minnen innan han färdades vidare.

Det går inte en dag som jag inte tänker på hans sista dagar i livet. Jag satt och vakade över honom i 33 timmar och jag sov inte en enda blund. Jag ville vara där hos honom så som jag hade lovat honom att vara. Pappa hade dödsångest tidigare under tiden han levde. Han var rädd för döden, men nu när han låg på sin dödsbädd och väntade in den sista vandringen så var han så lugn. Jag satt och höll honom i handen och baddade hans panna.

Jag pratade med honom. Berättade hur fin han var och jag hälsade från mina barn och sambo. Jag satte igång hans favoritmusik och spelade skivan. Det var så lugnt och stilla och kände att pappa hade frid inom sig. Ibland behövde jag gå ut för att till exempel gå på toaletten. En personal kom då in och när jag kom tillbaka så berättade dom att pappa hade blivit lite orolig när jag hade gått men han blev lugn när jag kom tillbaka. Det kändes så skönt för då var han trygg med mig.

Det är ett plågsamt minne samtidigt som det är ett vackert minne. Min sista tid med pappa blev faktiskt underbar fast den hade en tragisk utgång. Vi alla ska den vägen vandra och ingen av oss vet hur det kommer att se ut. Jag är så glad över att pappa somnade in lugnt och stilla i min famn

Oj….nu blev det mycket om pappa igen. Men saknade är fortfarande stor och jag kan inte fatta att det snart har gått 1 1/2 år sedan han gick bort. Det närmar sig jul och det är andra julen som han inte kommer vara med, men jag gör som förra året. Vi sätter fram ett foto där vi har ett tänt ljus. Han är med oss ändå.

Det var skönt att få skriva av sig lite. Vi hörs kanske senare igen. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Ha en fin lördag.

Intressant?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *