Saknaden är stor efter min pappa fast det har gått 13 år. I december skulle han blivit 90 år.
Ibland undrar jag vad mina övriga syskon tänker och känner. Speciellt dom barn som sällan eller som aldrig hälsade på. Tänker dom något på honom? Saknar dom tiden som de aldrig lade ner på att komma och hälsa på?
Jag var och hälsade på nästan varje dag. Jag ville att mina barn skulle ha en nära kontakt med sin morfar. Jag tyckte att det var viktigt. Jag såg fram emot våra stunder då vi pratade om livet. Att se min pappa titta på mina barn när dom lekte var en fröjd för ögat. Jag kunde se att han var stolt över dom alla.
Än idag så ler jag stort när jag ser påsarna Extra starka halstabletter. Han hade dom för sin muntorrhet. När jag ser bigarråer så ler jag också. Dom älskade han. Vi kunde gå i stan och vi hade ett spår av kärnorna efter oss. Pappa älskade glass och det åt vi ofta när vi träffades.
Jag saknar den tiden. Mina barn älskade sin morfar. Det gör dom fortfarande. De har fina minnen av honom. Det värmer mitt hjärta.
Bilden ovanför är tagen samma år som han dog. Jag fotograferade ofta och det är jag glad för. Fotona och minnena är det enda som finns kvar. Det kan ingen ta ifrån oss!