Hur hanterar man olika situationer?

Har ni läst mitt inlägg om Frågor och svar? Jag fick en fråga där om min son som sitter i fängelset. Jag svarade och fick sedan en följdfråga. Jag ska försöka svara så gott jag kan. Har ni frågor så ställ dom så lovar jag att svara. Nedan kommer några frågor med mina svar.

Min följdfråga är ifall du kunde beskriva hur du har kunnat gå vidare? 

Det har varit svårt och det är fortfarande svårt. Jag visste att denna dagen skulle komma förr eller senare. Det var bara en tidsfråga innan han skulle få sitt straff. Så har det känts i flera år men det var inte förrän förra rået som det stod klart att det skulle bli så.

Vi fick veta förra våren att han skulle få fängelse men vi visste inte när han skulle ställa in sig. Det var en process som man fick gå igenom. Jag har en samtalskontakt som jag har pratat med och som jag fortfarande pratar med. Två gånger i veckan har jag gått. Numera en gång i månaden.

Vi pratar även mycket om det här hemma. Jag, min man och våra barn. Vi är öppna om det och förskönar ingenting. Vi ser på det för det det är och är ärliga. Inget sopas under mattan. Det är viktigt att inte göra det för jag anser att det alltid är viktigast att se på det hela med ärliga ögon.

Jag kontaktade skolorna och pratade med barnens mentorer så att de skulle veta vad som hänt. Jag ville att de skulle förstå för allt som hänt påverkar oss alla så även barnen. Skulle det vara något i skolan som gör att barnen kanske inte är koncentrerade, eller säger saker, mår dåligt så vet de varför och kan hjälpa mina barn innan de sjunker. Rektorerna är informerade och jag har en öppen kontakt med mentorerna. Det känns bra.

Det finns dagar jag är ledsen för vad som hänt men jag är en människa som försöker ta fram det positiva i det negativa och det positiva i detta är att min son får hjälp. Det blir till något gott i slutändan.

Hur har du gjort för att hantera hela situationen?

Jag har alltid älskat att skriva och det har hjälpt mig mycket genom åren. Jag har varit med om så mycket i mitt liv så man börjar jämföra olika händelser. Då tänker man att "detta är inte så farligt" jämfört med det. Kanske inte den bästa lösningen men det får mig att gå framåt. Jag har varit utsatt av sexuella övergrepp under flera flera år och jämfört med  min sons fall så känns det lättare att bära

Det är ju som så att det som händer mig själv har jag till en viss del kontroll över. (Fast jag egentligen inte hade det med tanke på min ålder) Med min son hade och har jag ingen kontroll alls över och det får mig mer sårbar, rädd och förtvivlad.

Då har jag skrivit. Att skriva ner de känslor som jag bär och burit på hjälper mig. Att få utlopp från de tankar jag bär på. Det känns som att när jag väl har skrivit dom så försvinner dom för ett ögonblick. Och det får mig att gå framåt.

Har du några tips på hur man kan hantera svåra situationer som du har lärt dig efter det här?

Det är svårt men mitt viktigaste råd är att inte försköna det som händer. Det är väldigt lätt att göra det. Jag gjorde det i början. Men jag försökte göra det bästa av det hela. Inte så lätt alltid för man vet inte vad det bästa är. Man fumlar i blindo.

Sök hjälp i tid. Mår du dåligt så skaffa dig en samtalskontakt. Prata av dig med någon som du litar på. Det kan vara så otroligt skönt att bara prata. Inget förminskas av det man säger. Inget förstoras upp. Inga känslor är fel. Känns det bra av att skriva av dig så gör. Snubblar du över någon som har samma erfarenheter som du så ta kontakt. Tillsammans kan man komma långt!

Undvik inte det som gör det svårt för dig. Jag har haft problem med att gå ut bland folk till exempel för jag har känt mig dömd. Folk vet vad som har hänt och dömer ut en hel familj. Det gör att man vill ligga under täcket och stanna där. Jag har inte stannat under täcket men jag har stannat innanför mina väggar. Social fobi har utvecklats.

Jag har börjat gå ut men inte ensam. Jag har någon med mig. En början i alla fall. Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker egentligen för en person som dömer en annan människa utan att ens känna dom är egentligen inte så viktiga för mig. Men det har tagit tid innan jag kunde tänka så.

Jag har mycket att tacka min samtalskontakt för. Jag har pratat i många år. Jag är på  mitt 16:e år. Men jag har "bara" gått i 13 år hos henne jag har nu. Och hon går i pension nästa vår/sommar.

Livet är inte så lätt alltid

Nej det ska gudarna veta men vem sa att livet skulle vara enkelt? Jag försöker ta lärdom av allt som hänt och händer i mitt liv. Jag blir starkare för varje gång och det som har varit har gett mig verktyg för att klara av nästa fall.

Fokusera på det som kommer bli bra av allt som hänt.

Jag tänker  ofta: Det som har varit, har varit. Det kan jag inte göra något åt. Men framtiden kan jag. För att kontrollera min framtid någorlunda så försöker jag ta lärdom av det som redan har hänt. Låter invecklat. Låter kanske lättare än vad det är men ibland så är det dom små halmstråna som får en att hänga kvar!

Tack för att ni läser...och tack till er andra med 🙂 Har du kommit enda ner hit så har ni varit duktiga. Kram på er!