Sitter och väntar in min tid till dagens terapi. Den sista innan min terapeut går på semester. Har svarat på en massa frågor som jag ska lämna in. En utvärdering. Får se vad hon säger. Ska bli intressant och se vilken riktning resultatet går åt. Det känns i alla fall annorlunda (mot det bättre) sedan jag började gå hos henne för tre år sedan.
Tänk vad tiden springer iväg. Jag hinner inte riktigt med. Det har alltså gått tre år sedan jag började på min terapi. Då hade jag ingen aning om varför det skickades en remiss till vuxenpsykiatrin. När min terapeut sa att jag hade ptsd så tänkte jag att hon får nog söka nytt jobb. Jag hade inte ptsd. Det var inte vanligt folk som hade det. Ptsd förknippade jag med soldater. Men...Min terapeut visade sig vara superduktig på sitt jobb och under årens gång så har jag förstått mer och mer om hur min hjärna fungerar. Det tog tid innan jag accepterade att jag hade ptsd. Varför? Ja...Det bevisade att något i mitt liv inte var som det skulle. Att acceptera det innebar att jag accepterade allt som hänt i mitt liv. Det var inte så enkelt. Men idag förlikar jag mig mer och mer med tanken på det. Det svåraste i det hela är att tänka annorlunda mot vad jag gjort. Det känns fel och ibland känns det som att jag tar för mig för mycket. Dessa tankar och känslor är så jobbiga ibland. Men...Det är bara att kämpa på. Min vardag går ut på att göra annorlunda. Gå emot gamla vanor och tänka att jag är lika mycket värd som alla andra.
Det börjar bli rörelse i väntrummet nu. Folk går från höger till vänster. Några sitter i väntrummet med mobilen i handen. Det kan vara roligt och titta på folk som kommer och går. I brist på annat.
Nej. Nu ska jag göra mig i ordning för att gå till avdelningen. Jag önskar er en fin dag. Kram kram.