web analytics
Gå till innehåll

Jag fanns, men existerade inte

Jag förstår inte vad jag har gjort med min höft. Jag får så ont i bland. Det strålar från höften upp i ryggen. Ibland kan jag inte gå. Jag fasar för i kväll när jag ska duscha för jag får krypa ut ur duschen. Det tar dubbelt så lång tid att klä mig och gå ner som det tar och duscha.

Kan det vara fibromyalgin som är boven i dramat? Jag har haft det nu så här i några veckor. Det ond i fibromyalgin brukar gå runt så att säga. Detta sitter i höger höft och har suttit i samma punkt i alla veckorna.

Ja ja...man ska känna av att man lever. Eller hur?

Igår tog jag en promenad med några av mina barn och barnbarn. Vi hamnade på Dollarstore. Där fick barnen välja ut sitt godis som de ska få till helgen. Idag hade vi planer att gå till en lekplats men jag vet inte om jag kan gå tack vare min höft. Jag får se helt enkelt.

Det är skönt att ha barnbarnen här om det så bara är för några dagar. Det blir inte lika tyst då. Ibland så älskar jag tystnaden men ibland så kan det kännas tryggare med ljud. Man får känna att man finns till.

När jag var tillsammans med min före detta man så blev jag ibland behandlad som en sak som han kunde ta fram när han ville och göra vad han ville med. Han fick mig att känna som att jag inte fanns. Han behandlade mig som luft. Jag kunde prata men han svarade inte. Visade inte att han över huvud taget hörde mig. Han kunde gå därifrån mitt i en mening.

Däremot så ändrade han sitt beteende när det kom hem någon. Ofta var det bara mina föräldrar som kom för han gjorde allt för att kontakten mellan mig och mina vänner skulle brytas.

Det var den 2 februari. Att jag kommer ihåg datumet är för att jag fyller år då. Han gick upp på morgonen. Sa grattis och sedan fanns jag inte mer. Han fick mig att känna att jag inte fanns. Jag gick där men ingen kunde se mig.

Det knackar på ytterdörren och min mamma kommer in. Min före detta man börjar prata som om ingenting hade hänt. Ja det hade ju inte hänt något egentligen så det var kanske inte så konstigt?! Jag vet inte. Men han började prata med mig och han var så glad och trevlig. Tills mamma gick. Sedan var vi tillbaka där vi var innan besöket. Vilken födelsedag jag fick!

Kan någon förstå hur det känns att bli behandlad som luft? Att bli ignorerad så pass så att man börjar tvivla på sin egen existens?!

Ja det är en händelse i mitt forna liv. Ingen liv jag ville leva men ett liv som jag var tvungen att finna mig i. Idag har jag andra valmöjligheter. Jag har inte fastnat i det gamla utan jag ser tillbaka på det gamla för att kunna forma mitt liv som jag vill ha det i framtiden. Jag har börjat fundera på vad jag är värd. Jag kan ju faktiskt tycka att jag har rätt till ett liv som rymmer både kärlek och gemenskap. Jag vill fylla min vardag med skratt och glädje. Så det är väl det som jag försöker ha i åtanke när jag funderar på hur jag vill ha mitt liv.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: