Ibland händer det saker i ens liv som man behöver ventilera med någon, men det är inte alltid man har denna någon i ens närhet. Förr hade jag Carina, men hon finns tyvärr inte bland oss längre. Jag saknar denna kvinna något så otroligt mycket. Har pratat om henne ibland i terapin och hon kom upp även igår.
När vi båda bodde i Billinge i Skåne så träffades vi i stort sett varje dag. I byn finns ett fik och där gick vi en dag i veckan och köpte hem semlor som vi fikade med hemma hos Carina. Barnen lekte och vi vuxna satt och pratade. Vi lagade lunch tillsammans och var med barnen. Helt underbara stunder. Varje gång jag fikar med en semla så tänker jag på Carina. Hon finns med mig vart jag är går.
Ja, livet är inte rättvist. Det kan ingen beskylla världen för i alla fall!
Jag går fortfarande på behandling. Det går framåt. Min terapeut har ju gått över från Prologne exposure till EMDR. Det förstnämnda så går man igenom ett minne. Det återberättar man tills ångesten har gått ner kan man säga. I EMDR så ska jag sitta still och följa min terapeuts fingrar rörelse med ögonen. Man börjar med att ha fokus på en situation och har de känslor som den här bilden och händelsen ger. Men under tiden man sedan följer hennes fingrar så kan flera andra minnen dyka upp. Känslor som utbyter varandra.
Min terapeut sa i början att det är som att jag sitter i ett tåg och ser världen utanför mitt fönster. I detta fönster så kan känslor, tankar och händelser dyka upp. Det är så skumt att det kan vara så för jag kan verkligen se världen utanför detta fönster. Min värld som jag en gång var tvungen att leva i av olika orsaker.
Det var jobbigt att återberätta ett minne som var fruktansvärt hemsk för mig men i EMDR så kan jag tycka att det är än så mer jobbigare. Mycket för att jag vet aldrig var en resa kan bjuda på. Det är flera minnen som kan komma upp. Känslor som är svåra att ha. Men jag måste ändå säga att den behandlingen hjälper. Men så har jag en superduktig terapeut. Jag är så glad över att ha fått en terapeut som är så bra.
Igår var det mycket sorg och rädsla som kom upp. Vi pratade om den paralys som jag oftast hamnar I om jag hamnar i en situation som mitt nervsystem tolkar som hotfullt. Det innebär att jag bara står där på plats när saker och ting händer. Jag står kvar i stället för att gå. Jag kan helt enkelt inte gå fast jag hade velat. Mitt nervsystem skyddar mig ned att stå sär stilla. Jag kan tänka att det är sjukt för jag tycker inte att jag skyddas med att stå kvar i en hotfull situation. Jag kan ju tycka att det är säkrast att gå. Men min terapeut säger att det är som att man spelar död. Eventuella fienden ska inte se att man lever. Så gör många andra djur i vår värld. Jag sa att det låter som att jag bortförklara mitt handlande. Hennes fråga fick mig att tänka...- Bortförklara du eller ger du en förklaring?
Ja...Jag förklarar. För hade jag kunnat göra annorlunda där och då så hade jag gjort det. Denna paralys förstör så mycket, men vad kan jag göra? Ja vi pratar om olika alternativ. Men det är svårt ibland...fast det borde vara enkelt att göra. Men hade det varit enkelt så hade jag gjort det!
Första advent har varit och vi går snabbt in mot andra advent. Denna vecka har jag en del inbokat så veckan kommer gå bort. Har inte julpyntat än men jag ska i veckan. Jag hinner inte med något känns det som. Inte I den utsträckning som jag vill. Jag har så ont i min kropp. Mina höfter, leder och rygg mår inte bra. Måste ta det lugnt. Måste lyssna på vad min terapeut säger. Måste tänka på mig och vad jag orkar. Ta en eller två saker per dag. Svårt att bromsa in men jag måste.
Det är vinter men snön har försvunnit. Det är dock kyligt och kallt. Vill ha sommar och sol! Men det är några månader dit!
Nej! Nu har jag samlat slut. Jag önskar er alla en fin dag. Sköt om er!
