Jag satt här och läste bloggar och hamnade på en blogg om ångest. Jag kommer ihåg första gången jag hade ångest, men jag visste inte om att det var det jag hade. Det var på kvällen för 6 år sen och jag hade lagt barnen och försökte varva ner inför kvällen. Jag kände något konstigt i magen och det kändes som att jag höll på att bli uppäten inne ifrån. Det var mycket obehagligt och det gjorde fruktansvärt ont. Jag visste inte var jag skulla ta vägen. Jag vankade från köket, ut i hallen och in i vardagsrummet och sedan tillbaka igen.
Vad var det som hände och varför? Jag hade ont men kunde inte ta på det. Det kändes som att jag hade ett stort hål i magen och det blev bara större och större. Jag började andas konstigt och framförallt häftigt. Jag förstod ingenting. Så gick jag i flera timmar och jag visste inte vad det var som hade hänt. Jag vet bara att det var jobbigt och att det gjorde ont.
Jag fick veta senare när jag fick diagnosen depression att det var ångest jag hade. Den ångesten kom allt tätare och helt plötsligt en dag så tillhörde den min vardag. Den var med mig vart jag än gick och det gick inte att skaka av mig den. Jag trodde att jag var på väg att bli tokig. Den ångesten övergick till att komma i panik. Jag fick den ute när jag gick och när jag satt och fikade med mina vänner. Bara så där helt plötsligt. Allt var bra den ena stunden för att i nästa bli helt kaos.
Det är inte lätt att alltid kunna hantera sin ångest. Jag kan få det än idag och oftast så blir det som ett stort sug i magen. Ett stort hål såm ingen kan fylla oavsett försök. Det har blivit bättre men det är inte helt bra. Det kommer och går och efter en sådan attack så blir jag så betänksam och fundersam. Jag känner mig ensam och tror att jag verkligen är det med. Jag blir trött och orken finns inte att upprätthålla det lilla jag har heller.
Jag vet idag varför jag får min ångest och jag försöker att göra det som är bäst för mig men ibland så går det inte fullt ut. Stressar jag så ligger ångesten nära till hands därför försöker jag ta dagen som den kommer. Ibland är det lätt att motstå och ibland finns det dagar då jag verkligen måste kämpa. Det är svårt för andra att förstå fullt ut som inte själv har varit där. Det man inte ser och kan ta på är inte lätt att förstå. Jag gör inte det själv heller ibland.
Jag försöker själv göra det mindre betydelsefullt. Frågar någon hur jag mår så svarar jag bra. Det hade kunnat vara sämre, men ibland så är det dåligt men man vågar knappt säga det. Varför? Ja man är rädd för att inte bli förstådd. Många tycker man är lat om man inte gör något någon dag. Jag borde ha bättre för mig än att sitta ute i solen tex. Visst, det är sant men hälsan går väl alltid först? Även för mig!
Förr så struntade jag i varingssignalerna och det var då jag trillade ner i det svarta djupa hålet. Jag försöker lyssna på mig själv och strunta i vad andra säger och tycker, men ibland blir det fel.
Så ser livet ur för mig ibland. För mig och så många andra.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, panikångest, depression, hälsa
Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare
