Jag har världens finaste barn. Det är bara så.
Jag var ensamstående med mina barn under en längre tid i mitt liv. Jag födde min äldsta son när jag var 21 år gammal. Sambon, barnets pappa stack en vecka innan sonen föddes. Sonen kom en månad för tidigt men han var välskapt och jag fick hem honom efter 3 dagar.
Jag levde ensam med honom tills jag träffade en annan man som blev min andra sons pappa. Det tog fort slut men jag beslöt att behålla mitt barn. Det var trots allt inte bara mannens utan det var även mitt.
Under graviditeten träffade jag en annan man. Min äldsta dotters pappa. När min andra son var 16 månader så födde jag dottern och i samma veva så flyttade jag ifrån hennes pappa.
Jag blev ensamstående med 3 barn vid 26 års åldern. Flyttade in till Eslöv. Eller tillbaka kan man säga för jag flyttade därifrån till dotterns pappa.
År 2000 fick jag kontakt med en man och vi träffades. Blev tillsammans och förlovade oss. Vi gifte oss med men det var inte ömsesidigt...egentligen. Hur som helst så blev det två ringar på mitt finger. Jag blev gravid. Mannen stack när jag var i 7:e veckan o jag bestämde mig för att behålla de två jag hade i magen. Ja jag väntade tvillingar o jag ville inte ta bort de två jag bar på. Trots att jag visste att jag skulle bli ensamstående med 5 barn vid 30-års åldern. Det var inte bara min "mans" barn utan det var oxå mina.
Jag var gravid med två små pluttar och jag bodde på 3:dje våningen. Det tog mig 20 min att ta mig upp till min lägenhet. Jag hade foglossning och kunde knappt gå. Barnen behövde aktiveras och jag hade ingen möjlighet att göra det. Så vad skulle jag göra?
Jo jag bad om hjälp. Jag såg inte det som mnågot misslyckande utan jag såg det som något mycket positivt. Tyvärr så gjorde inte omgivningen det utan de såg det som att jag inte kunde ta hand om mina barn.
Då är man inne på olika synsett på samma saker. Folk tyckte inte att jag kunde ta hand om barnen medan jag tyckte tvärtom. Jag tog hand om barnet på så sätt att jag gav dom det dom behövde trots att det inte var jag egentligen som gav dom det. Jag såg det som att jag gav mina barn möjlighet att utvecklas trots att jag inte kunde springa med dom på gården.
Jag fick mina tvillingar o i samma veva så fick vi en lägenhet på första våningen. Den skulle jag behövt tidigare men bättre sent än aldrig. Jag behöll hjälpen jag bad om o fick. Det tar sin lilla tid att amma och byta blöja på ett barn. Nu hade jag två. Den tid det tar för att ta hand om ett barn hade jag dubbelt av samtidigt som jag hade 3 andra barn att ta hand om. De var då i åldrarna 9, 6, 4 1/2 år gamla. Den näst äldsta sonen samt äldsta dottern räknas som pseudotvillingar då det är högst 18 månaders ålderskillnad mellan dom. Det skiljer bara 16 månader mellan dom.
År 2002 var ett år som jag aldrig glömmer. Det började med att jag hade min 30-års fest där jag gifte mig samtidigt. Jag blev med barn och ca 2 månader från det jag gifte mig stack mannen o jag insåg att jag skulle bli ensamstående med 5 barn. Mamma fick en hjärtinfarkt och blev by-passopererad. Jag födde tvillingarna och de föddes med gulsot. Den farliga gulsoten. Tvilling-sonen var tvungen att få blod 1 månad gammal för att överleva. Min skilsmässa går igenom och två veckor senare får pappa en stroke. På självaste nyårsafton.
Det året hände det som sagt mycket. Både positiva och negativa saker. De mest positiva som hände förutom födseln av mina tvillingar var min skilsmässa. Många tycker att skilsmässor är jobbiga. Tyckte jag oxå till en viss del men inte så som de flesta kanske gör. Jag blev överlycklig ärligt talat. Jag visste vad som väntade mig. Jag visste att det fanns en frihet inom räckhåll och en dag skulle jag få den jag med som så många andra.
Jag levde ensam med mina barn och jag var lycklig med dom. Många sa under graviditeten med tvillingarna att jag inte skulle klara det. De sa det så många ggr så jag började o tro dom. Tills en dag då jag faktiskt insåg att det inte är andra som ska tro en massa när jag vet vad jag klarar av. Vad var det som sa att jag INTE skulle klara det? Nej, ingenting! Inte enligt mig iaf och med facit i handen idag så har jag klarat det helt galant. (om jag får säga det själv)
Men visst ja. Man får inte lov att säga så. Jag har gjort det förr men har då fått veta i klartext att jag skryter. Men jag vet att jag är en bra mamma till mina barn. Jag har alltid försett dom med det dom behöver o har jag inte själv kunnat ge dom det så har jag sett till att dom har fått det oavsett hur mycket hjälp jag har fått bett om.
År 2004 fick jag kontakt med min nuvarande sambo. Vi hade daglig kontakt i ett halvår. Vi träffades och jag bestämde att jag skulle semestra här i Borgholm med barnen. Sagt o gjort. Jag tog barnen o satte oss på tåget där min manlige vän väntade. Vi fick hysa in hos honom och hade i stort sett hela ovan-våningen för oss själva.
Vi träffades hela dagarna och det som man såg i vardagslivet stämde överens med det vi hade delgett varandra i mail, telefon och msn. Vi kände varandra rätt så bra med andra ord. Vi var raka och öppna med varandra vilket är viktigt anser jag.
Många tycker att det gick fort för oss. Vilket jag oxå kan tycka samtidigt som jag inte tycker det. Så mycket kontakt vi hade med varandra de 9 månader vi lärde känna varandra på så tycker jag inte att det var så fort som många andra tycker iaf.
Jag blev med barn och födde en underbar son. Två år senare fick jag ett missfall men året efter födde jag ännu en underbar son.
Nu sitter jag här med mina älskade juveler och jag älskar livet tillsammans med familjen. Sambon hade två barn sedan ett tidigare förhållande så 9 barn har vi tillsammans. En härlig barnaskara. Jag älskar alla barnen lika mycket. I min familj finns inte mina, dina och våra barn utan alla barnen är våra.
Det var nog lättare för mig att ta till mig två barn till än vad det var för Fredrik som skulle ta till sig 5 till men det gick hur bra som helst. Man vänjer sig och älskar man barn som Fredrik gör så är nog barnafötter i huset välkomnande än tystheten.
Barnen är det bästa som finns. De är fina och väluppfostrade. Det säger alla som träffat dom. De är hjälpsamma och kärleksfulla och de ställer upp för varandra. Så som många andra syskonskaror gör. Så nej, jag tycker inte att jag har misslyckat som mamma utan förr tvärtom.
Jag är mycket stolt över mina barn som klarar av att gå med huvudet högt o strunta i dessa negativa människor som gör allt för att se det negativa i det positiva. De människor som gör allt för att trycka ner det som egentligen är bra. Jag är stolt över mina barn som står med båda fötterna på jorden och vet vad som är rätt och fel och gör allt för att leva efter det.
Mina barn är det bästa som finns.
Tycker du om min blogg? Lägg gärna till den i bloglovin eller i följaren till höger 😉
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
