Kategori: Livet

Idag är det inte nådigt. Jag städade huset igår och idag får jag sota för det. Min rygg säger ifrån. Har svårt att resa på  mig och när jag väl sitter så måste jag sitta i samma ställning hela tiden.

Jag ska till diabetessköterskan med idag. Får höra vad hon har att säga. Förhoppningsvis så tar de ett blodprov så jag kan se hur långtidssockret ligger. Det hade ju höjt sig rätt så bra sist. Efter det mötet så har jag ändrat mina vanor lite. Det har blivit mycket mindre kakor och mycket mer rörelse.

Jag har slopat potatis helt. Istället för potatis så har jag grönsaker till. Oftast med broccoli. Men även ärtor, morötter och andra goda grönsaker som man kan koka. Ibland så blir det tomater och slanggurka. Oavsett så är de mer nyttiga än vad potatisen är.

Nu ska jag göra mig i ordning. Ha det så bra och sköt om er!

Har ni läst mitt inlägg om Frågor och svar? Jag fick en fråga där om min son som sitter i fängelset. Jag svarade och fick sedan en följdfråga. Jag ska försöka svara så gott jag kan. Har ni frågor så ställ dom så lovar jag att svara. Nedan kommer några frågor med mina svar.

Min följdfråga är ifall du kunde beskriva hur du har kunnat gå vidare? 

Det har varit svårt och det är fortfarande svårt. Jag visste att denna dagen skulle komma förr eller senare. Det var bara en tidsfråga innan han skulle få sitt straff. Så har det känts i flera år men det var inte förrän förra rået som det stod klart att det skulle bli så.

Vi fick veta förra våren att han skulle få fängelse men vi visste inte när han skulle ställa in sig. Det var en process som man fick gå igenom. Jag har en samtalskontakt som jag har pratat med och som jag fortfarande pratar med. Två gånger i veckan har jag gått. Numera en gång i månaden.

Vi pratar även mycket om det här hemma. Jag, min man och våra barn. Vi är öppna om det och förskönar ingenting. Vi ser på det för det det är och är ärliga. Inget sopas under mattan. Det är viktigt att inte göra det för jag anser att det alltid är viktigast att se på det hela med ärliga ögon.

Jag kontaktade skolorna och pratade med barnens mentorer så att de skulle veta vad som hänt. Jag ville att de skulle förstå för allt som hänt påverkar oss alla så även barnen. Skulle det vara något i skolan som gör att barnen kanske inte är koncentrerade, eller säger saker, mår dåligt så vet de varför och kan hjälpa mina barn innan de sjunker. Rektorerna är informerade och jag har en öppen kontakt med mentorerna. Det känns bra.

Det finns dagar jag är ledsen för vad som hänt men jag är en människa som försöker ta fram det positiva i det negativa och det positiva i detta är att min son får hjälp. Det blir till något gott i slutändan.

Hur har du gjort för att hantera hela situationen?

Jag har alltid älskat att skriva och det har hjälpt mig mycket genom åren. Jag har varit med om så mycket i mitt liv så man börjar jämföra olika händelser. Då tänker man att "detta är inte så farligt" jämfört med det. Kanske inte den bästa lösningen men det får mig att gå framåt. Jag har varit utsatt av sexuella övergrepp under flera flera år och jämfört med  min sons fall så känns det lättare att bära

Det är ju som så att det som händer mig själv har jag till en viss del kontroll över. (Fast jag egentligen inte hade det med tanke på min ålder) Med min son hade och har jag ingen kontroll alls över och det får mig mer sårbar, rädd och förtvivlad.

Då har jag skrivit. Att skriva ner de känslor som jag bär och burit på hjälper mig. Att få utlopp från de tankar jag bär på. Det känns som att när jag väl har skrivit dom så försvinner dom för ett ögonblick. Och det får mig att gå framåt.

Har du några tips på hur man kan hantera svåra situationer som du har lärt dig efter det här?

Det är svårt men mitt viktigaste råd är att inte försköna det som händer. Det är väldigt lätt att göra det. Jag gjorde det i början. Men jag försökte göra det bästa av det hela. Inte så lätt alltid för man vet inte vad det bästa är. Man fumlar i blindo.

Sök hjälp i tid. Mår du dåligt så skaffa dig en samtalskontakt. Prata av dig med någon som du litar på. Det kan vara så otroligt skönt att bara prata. Inget förminskas av det man säger. Inget förstoras upp. Inga känslor är fel. Känns det bra av att skriva av dig så gör. Snubblar du över någon som har samma erfarenheter som du så ta kontakt. Tillsammans kan man komma långt!

Undvik inte det som gör det svårt för dig. Jag har haft problem med att gå ut bland folk till exempel för jag har känt mig dömd. Folk vet vad som har hänt och dömer ut en hel familj. Det gör att man vill ligga under täcket och stanna där. Jag har inte stannat under täcket men jag har stannat innanför mina väggar. Social fobi har utvecklats.

Jag har börjat gå ut men inte ensam. Jag har någon med mig. En början i alla fall. Jag bryr mig inte så mycket om vad folk tycker egentligen för en person som dömer en annan människa utan att ens känna dom är egentligen inte så viktiga för mig. Men det har tagit tid innan jag kunde tänka så.

Jag har mycket att tacka min samtalskontakt för. Jag har pratat i många år. Jag är på  mitt 16:e år. Men jag har "bara" gått i 13 år hos henne jag har nu. Och hon går i pension nästa vår/sommar.

Livet är inte så lätt alltid

Nej det ska gudarna veta men vem sa att livet skulle vara enkelt? Jag försöker ta lärdom av allt som hänt och händer i mitt liv. Jag blir starkare för varje gång och det som har varit har gett mig verktyg för att klara av nästa fall.

Fokusera på det som kommer bli bra av allt som hänt.

Jag tänker  ofta: Det som har varit, har varit. Det kan jag inte göra något åt. Men framtiden kan jag. För att kontrollera min framtid någorlunda så försöker jag ta lärdom av det som redan har hänt. Låter invecklat. Låter kanske lättare än vad det är men ibland så är det dom små halmstråna som får en att hänga kvar!

Tack för att ni läser...och tack till er andra med 🙂 Har du kommit enda ner hit så har ni varit duktiga. Kram på er!

Vi har en granne som håller på och jävlas med oss så fort han får möjlighet till det. Han har sagt att han ska köra över oss och våra djur. Det var i och för sig något som vi tog med en klackspark men när han åtskilliga gånger gasat i stället för att stanna upp när vi går över övergångsställena så har vi ändrat uppfattning.

Det var inte långt ifrån en krock med mina barnbarns barnvagn för en tid sedan. Jag och min dotter har råkat ut för samma sak. Vi har haft han körande förbi vårt hus. När han sett att vi sitter ute så har han tagit några extra varv runt kvarteret, gärna i lite för hög hastighet.

Häromdagen när vi vi var ute och gick så behövde mitt treåriga barnbarn byta blöja. Jag la en jacka på marken intill en fasadbyggnads ena sida. På den andra satte vi barnvagnen. Framför mig så stod min dotter och jag hade ryggen för den sista sidan. Hon låg väl skymd där. När jag var klar och vi började gå så såg vi att denna människa som inte vet hur man kör i trafiken tittade mot oss. Han hade roligt åt Sebastian som precis lärt sig gå. Härmade honom och så.

Vi fortsatte att gå. När vi kommer vid sidan av huset där han bor så hörde jag min dotter fråga om filmen blev bra. Jag förstod inte vad hon pratade om och insåg sedan att hon hade frågat killen det. Då visade det sig att han hade filmat oss hela vägen. Från det jag bytte blöja tills där och då. Eller ja....han fortsatte att filma under tiden som han var allmänt otrevlig mot oss.

Han tyckte att vi skulle gå för det luktade illa sa han. Han skrek saker efter oss men vi tittade bara på honom. Då frågar han mig vem jag trodde att jag var. Sen avslutade han med att jag skulle hålla koll på mina barn.

Ha koll på mina barn? Var det något indirekt hot? Med tanke på att han har lovat att köra över dom?

En polisanmälan görs. Vad blir svaret från polisen? Jo...det är inte olagligt att skrika efter folk.

Men vänta nu lite. Backa bandet lite. OM nu jag skulle skrika efter polisen. Vad hade dom då gjort? Ryckt på axlarna och sagt att det är inte olagligt att skrika efter folk? Nej jag tror inte det!!!

Förr gick jag hem till honom och pratade med hans mamma. Jag bad henne prata med sonen om att inte köra så fort utanför vårt hus med tanke på att vi har små barn boendes där. Hennes svar blev -Ja han är lite för tung på gasen.

Jag ringde henne häromdagen. Hon svarade inte men det gick signaler fram. Hon borde ha sett att jag ringt i form av missat samtal, men jag fick inget samtal tillbaka.

Idag gick några av familjen förbi huset och då blev hon filmad igen samt höra att hon var ett fetto. Men han gör ju inget fel. Det är inte olagligt att skrika efter folk.

Personen är väldigt känd hos polisen sedan tidigare. Jag vet att de inte kan plocka in folk hur som helst men att något måste hända är ju en självklar sak. Ska jag verkligen behöva få överkörda barn innan någon tar det på allvar?

Ibland när man har skrivit sina blogginlägg så får man frågor från läsarna och det tycker jag är roligt. Ingen fråga är för dum och jag svarar alltid på de frågor som jag får. I mitt förra inlägg så fick jag en fråga av en annan bloggare (hittar ni här) som ställde en fråga

Vad roligt att få lära känna dig bättre! Jag skulle vilja önska, ifall du vill såklart, att du berättar om vad som hände när din son hamnade i fängelse. Typ bakgrunden till det, hur det var för dig, hur ni fick veta och lite sånt. 🙂 // Petra Elisabeth

Mitt svar

Jag har fått tillåtelse av min son att skriva om det han har gjort och avtjänar just nu. Ibland hade det var skönt och kunna göra en lång historia väldigt kort men det är inte så lätt alltid. Jag ska försöka svara så gott jag bara kan. Har ni frågor så ställ dom så utvecklar jag mina svar.

Min son hamnade fel i samhället redan som femåring. Det började som för de flesta några stölder i affärerna. Tuggummi och godispåsar. Sedan blev det pengar hos folk och saker kunde försvinna. Han hade det svårt i skolan då han inte alltid hängde med under lektionerna för han var så aktiv. Han var tvungen att röra på sig var 5:e minut. Springa runt huset eller liknande. Min son var hyperaktiv och kunde inte alltid kontrollera sina impulser. Dessa impulser blev bara större och större ju äldre han blev. Med åren kom aggressioner.

Han hamnade i fel sällskap. Det var som att han sökte sig till de "dåliga" människorna. Han började ta droger och med droger så tillkommer det andra kriminella handlingar som stölder, inbrott och misshandel. Allt för att få tag på pengar som kan bytas in mot droger.

För att göra en lång historia kort så kom rättvisan ikapp en dag och han blev åtalad och sedan dömd. Det han sitter inne för just nu är bland annat för stölder och misshandel. Han fick 18 månaders fängelse.

Hur det fick mig att känna?

Det låter kanske dumt i mångas öron men jag är glad att han sitter där han sitter. Nu får han hjälp. Den hjälp som jag så länge har velat att han skulle få. Naturligtvis inte då i fängelset men hjälp utifrån. Jag har kämpat som ett svin rent ut sagt sen min son var 5 år gammal men vi åkte alltid tillbaka till ruta 0.

Folk ville att jag skulle skicka iväg han och slänga bort nyckeln. Aldrig sa jag. Han är min son och jag gör allt för honom. Under hans uppväxt så polisanmälde jag honom själv flera gånger. Jag gick till socialen och sa att nu får de göra något. Hjälp min unge innan jag hittar honom död någonstans!

De betalade en hel del pengar för att han skulle sitta på en Institution med likasinnade. Ingen bra kombination kan jag ju tycka. Det gick dock bra det första året. Sedan var vi tillbaka till ruta 0. Han hamnade hos ett äldre par där mannen i huset hade hand om min son. Det gick bra till en början. Men det höll inte så länge. Min son stack. Han drogade. Han söp och så fort han kunde själv bestämma om han ville vara kvar så drog han. Sedan följde det flera års helvete.

Jag väljer att se det positiva i det negativa

Så varför är jag glad över att han sitter där han sitter? Jo jag vet vart han befinner sig och jag vet att han lever. Så många gånger som jag har fått sitta och vara rädd om han kommer vakna upp en morgon. Eller om han blir ihjälslagen idag eller om han kommer ta för mycket droger så hjärtat slutar att slå.

Idag sitter han i fängelset och får hjälp. Går på terapi och jag märker redan förändring. Han kämpar som ett svin med sig själv. Han försöker bli en bättre människa och jag vet att han kommer att bli den han själv vill bli en dag.

Jag har mått otroligt dåligt i flera omgångar genom livet. När jag som 21-åring skulle bli mamma för första gången så var det inte detta liv som jag hade väntat mig. Jag har varit ledsen och förtvivlad. Bitter och förbannad, men det hela har hela tiden slutat med kärlek. Vad min son än har gjort i sitt liv så älskar jag honom över hela mitt hjärta. När många andra har har vänt honom ryggen så har jag stått kvar. Trots fysisk och psykisk misshandel som det har kunnat bli genom åren.

När min son behöver mig som mest så finns jag där för honom!

Naturligtvis så är det hemskt 

Men visst känns det hemskt för mig som mamma att jag har en son i fängelset. Det är kanske svårt för många att förstå hur man känner egentligen för kanske så måste man vara med om saker och ting själv för att förstå.

Förra året kom det hem 4 poliser hem till oss. Klockan var inte ens 8 på morgonen. De gjorde en husransakan. Jag trodde det hade hänt min son någonting. De kom tillbaka på eftermiddagen och gjorde ännu en husransakan. En grundlig sådan. Madrasserna var utdragna. Lådor låg på golvet. Innehållet med. Mina övriga barn var hemma. Jag försöka skona dom det som just höll på att hända.

Två polisbilar stod utanför huset. Poliser som gick i trädgården och nyfikna grannar fanns runtomkring. Men skäms jag? Nej det gör jag inte! Varför skulle jag göra det? Vi har i många år blivit dömda. JAG har blivit dömd så många gånger så jag orkar inte ens bry mig längre. Men skyller jag det på min son? NEJ är mitt svar. Det är samhället runtomkring mig.

Vi är så duktiga vi människor på att döma ut andra människor utan att veta orsaker till saker och ting. För inte vill min son hamna i de situationer han hamnade i. Ja folk har lätt för att döma. Det en gör i en familj får hela familjen skulden för. Det grundar sig säkert på osäkerhet och ovetande!'

Göteborg

Det har hänt så otroligt mycket sedan starten då han var 5 år. Han är idag 24 år så det är ett antal år.

Vid ett tillfälle så bodde sonen i Göteborg och jag var livrädd dagligen. En dag ringde han och sa att han behövde hjälp med en tågbiljett för att komma ifrån stan. Han hade ett gäng efter sig som ville ha tag på honom. Han skulle förmodligen inte överleva om de fick tag i honom. Att ha honom i telefonen flåsande och rädd samtidigt som jag hörde hur folket bakom honom ville ha tag på honom...det var rena mardrömmen. Det värsta var att jag kunde inte hjälpa honom så jag sa bara att släng dig på tåget. Bara du kommer därifrån!

Vi står varandra nära

Jag står mina barn nära. Jag har haft ensam vårdnad till samtliga barn som jag fick när jag bodde i Skåne. Det var kämpigt men jag försökte göra allt som jag kunde för mina barn. Det jag inte kunde göra själv bad jag om hjälp för. När jag inte kunde skydda min son och hans syskon så svalde jag stoltheten och gick till socialen. Den enda utväg jag hade att gå på.

Har jag känt mig som en dålig mamma? Jajamänsan men det är helt på grund av folk i min närhet som dömde ut mig. Människor som antog. Folk som inte känner mig egentligen. Jag har aldrig sopat något under mattan utan jag har stått för hur det verkligen har varit. Min son är öppen om sitt liv. Mycket för att kunna hjälpa andra. Han har en lång väg kvar att gå och han är fullt medveten om det!

Mina tankar

Min son är inte bara dömd av staten utan även av samhället. När han kommer ut så är han en fri människa. Ja det sägs ju vara som så men det är inte sant. Han må ha suttit av sitt straff men folket kommer fortsätta att döma honom. Ibland är det inte konstigt att en människa få återfall för de pressas till det. De kommer ut som en så kallat fri man till ett samhälle som inte vill ta emot dom. Ingen litar på dom. Förståeligt till en viss del. Men hur ska en människa kunna ändras när andra inte vill göra det?

Oj då. Det blev ett långt inlägg. Längre än vad jag trodde. Jag skrev bara ner det första jag kom att tänka på. Har ni frågor så ställ dom så ska jag försöka svara så gott jag kan!

Jag läser olika bloggar på nätet. Oftast så läser jag om dom som delar med sig utav sitt liv. Som skriver om sina erfarenheter av olika slag. En blogg som jag ofta läser är Viktors. Han skriver om sig själv och om sina erfarenheter. I ett av sina inlägg så skrev han om han är för öppen om vem han är. Det fick mig att tänka tillbaka lite grann.

Jag är privat av mig men har allt mer börjat kunna skriva om mitt liv. Om sådant jag har varit med om i mitt liv. Jag fick olika reaktioner på det naturligtvis. En del av dom var att läsarna tyckte inte att det var något man skrev öppet om ute på internet utan det var sådant man skrev i en dagbok som man gömde i en byrålåda.

Mina frågor hopade sig. VEM avgör vad som är för privat? VEM har rätten att säga till mig att jag gör fel när det gäller MITT liv? Varför ska viktiga saker tystas ner?

Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp under flera års tid. Har träffat män som inte varit bra för mig och som har behandlat mig som en sak i hemmet. En sak som han använde som han ville. Varför ska sådant tystas ner? 

Jag växte upp med de osagda orden: Säg inget! Skäm inte ut familjen, skäm inte ut släkten. Det var ingen som sa att jag inte fick säga något men det satt ändå på nå¨got sätt i ryggraden. När jag bestämde mig för att intala mig själv att det faktiskt inte var mitt fel så kunde jag släppa lite på de osagda reglerna.

När det tagit slut med en av barnens pappa så fick jag höra på omvägar att de hade sett honom med andra kvinnor nere i stan under mitt förhållande med honom. Varför berättade dom inte det under tiden jag var fast i hans nät? Där och då bestämde jag mig för att inte hålla tyst.

Det finns så många därute som varit med om samma sak som jag men som inte säger något på grund av bland annat skam och rädsla. Det är inte deras fel. Går man ut med det man själv varit med om så kan man faktiskt hjälpa andra. Jag vägrar att skämmas. Visst kan jag fortfarande känna skam men det är när jag mår dåligt.

Psykisk ohälsa är något som är lätt att få när man har varit utsatt. Och det pratas rent för lite om just psykisk ohälsa. Folk skäms för att ha hamnat i depressioner eller om de mått så dåligt och fått självmordstankar. Det är inte rätt att andra personer ska få någon annan att känna att deras känslor är fel.

Jag hade varit glad om jag hade hamnat på en blogg när jag surfade under min relation med min före detta man där de skrev om psykisk ohälsa, depressioner och ångest. Jag hade varit glad om jag hade kommit till en blogg där de skrev om sexuella övergrepp. Naturligtvis inte för att jag tycker det är okej utan för att jag hade stött på fler som var som jag. Det hade kunnat få mig att tänka att det inte var mitt fel.

Jag vet inte om du förstår hur jag tänker i min text. Har du frågor så ställ dom så ska jag försöka svara på dom!

Att säga att jag är en sjusovare kan man i alla fall inte att göra. Vaknade och kunde inte sova så jag gick upp 04:00 i morse. Dricker mitt kaffe och njuter av tystnaden. Ja förutom musiken som jag har i mina öron då.

Var på konstutställning igår och där hade dom även utställning med fotografier. Så otroligt fina dom  var. Det finns en fotografklubb här i Borgholm. Ordföranden som var på plats med sina fotografier sa att man kunde bli medlem om man ville. Funderar skarpt på det. Jag älskar ju att fotografer så varför inte? Ska fundera lite på det.

Idag börjar barnen skolan. Tvillingarna går upp i gymnasiet. Inte klokt. Inte så längesedan som de var bebisar. De hamnade på samma skola men i olika utbildningar. Beatrice går Samhälle och beteende. Hon ska bli polis så den linjen passar ju bra då hon ska läsa vidare. Benjamin vet inte riktigt än vad han ska bli men han ska gå barn och fritid i alla fall.

Hampus går från lågstadiets skola till högstadiet. Han går dock bara upp till sjätte klass men de har flyttat upp sexorna dit. Pontus går upp till fyran. Jag har verkligen stora barn!

Man börjar bli gammal med andra ord. Men sen o andra sidan så är jag bara 46 år. Har fått 7 barn och 3 barnbarn. När man ser dom siffrorna så är jag inte så gammal ändå 🙂 Men jag känner att jag lever mestadels. Går med värk varje dag. Ibland känns det bättre och ibland sämre. Det finns vissa tillfällen jag känner mig som en pigg 90-åring. Men jag ska inte klaga. Det kunde ha varit värre.

Hur ser er dag ut då?

Aretha Franklin har somnat in. En Souldrottning har blivit en stjärna på himlen.

Hon var kvinnan som kunde sin sak när det kom till musik. VI har förlorat en stor stjärna. Fruktansvärt tråkigt. Alla de där gamla godingarna går ur tiden en efter en. Så klart. Så är ju livets gång men det är ändå tråkigt.

R.I.P Aretha. Må änglarna sjunga för dig!

Idag har jag varit i Kalmar och pratat med min samtalskontakt. Pratade lite om ångest och hur det har varit med det under sommaren. Denna sommaren har ju inte bjudit på frisk luft precis så känslan av att kvävas har man ju gått med var och varannan dag. Man har duschat femtioelva gånger om dagen men ändå så kände man sig skitig och svettig. Men jag ska inte klaga. Mina leder mår bättre av värme än kyla.

Den där verken går man ju med varje dag. Vissa dagar är bättre än andra. Vissa nätter går jag upp tidigt för jag har svårt att somna och vissa kvällar får jag svårt att komma till ro. Men vem sa att livet skulle vara enkelt och smärtfritt?

Jag är en människa som försöker vara så positiv som jag bara kan men ibland är det svårt. Då är det skönt och ha en samtalskontakt som man kan häva ur sig saker och ting. Sådant som annars ger ångest om man låter det bubbla inom en. Men idag så var det lugnt på den fronten. Skönt!

Snart börjar skolorna igen. Redan på måndag så är det dags. Det ska bli skönt och komma in i rutinerna igen. Barnen behöver det och JAG behöver det hahaha.

Ni får ha en fin kväll mina vänner. Sköt om er!

De är min glädje i livet och jag är så stolt över dom. Pratar ofta om dom och saknar dom otroligt mycket när jag inte träffar dom.

Nellie, mitt äldsta barnbarn är 3 år. Envis som synden och hon vet vad hon vill. Hon är min stolthet. Hon är så go så jag finner inga ord ibland. Hon sa för en tid sedan att farmor är hennes bästa vän. Behöver jag förklara hur stolt jag blev?

Vi träffas i stort sett dagligen men ändå så är jag en av dom hon vill se efter hon vaknat. Hon går upp till mig för att säga god morgon. Åker de iväg så saknar hon sin farmor och vill ringa. Jag bara älskar denna unge!

 

Sebastian är Nellies lillebror och han är hennes stolthet. Hon älskar sin bror och visar gärna upp honom. Han är en stor glädje.

När min bästa vän dog i januari månad så var det Sebastian som jag gick till för att se. Han gör en så glad ända in i hjärtat. Han är fruktansvärt mammig men han börjar vilja gå till oss andra med nu. Han blev ett år nu juli månad och har berikat mitt liv.

 

Mitt yngsta barnbarn Alizia är dockan själv. En underbar unge som jag träffar rent för sällan. Men fast vi inte träffas så ofta så går hon till mig.

Hon pussas och kramas. Även hon vet vad hon vill och är envis som synden men det ska dom vara. Denna lilla prinsessa blir 8 månader om två dagar.

 

Mina barnbarn är min stora kärlek och jag gör allt för dom <3

Tänk vad jag har hunnit med i mitt 46-åriga liv. Jag har fått sju underbara barn och har 3 hjärtan till barnbarn. När jag ser tillbaka på mitt liv så tycker jag att jag har i alla fall åstadkommit något bra här i livet.

När jag var 30 år så var jag ensamstånde med fem barn. En 9-åring som var hyperaktiv. Brorsan till han var bara 6 år och lillasyster 16 månader yngre. Jag fick tvillingar så det blev fem barn alla under tio år.

Det var en jobbig tid men så lärorik. Jag fick lära känna mig själv på ett sätt som många andra inte gör. Att vara både mamma och pappa var inte lätt alltid. Jag hade alla barnen dessutom på heltid. Ingen pappa var närvarande. Men jag fixade det.

Sju år har gått pappa sedan jag bar din urna och lade ner dig på en bädd av blommor. Urnan var vackert blå liksom himlen och havet utanför. Du älskade naturen så det kändes rätt val att ta. Jag minns det som om det vore igår. Hur vi satt och lät våra egna tankar glida iväg. Utanför flög en fågel förbi och min första tanke var att min värld stod stilla men den fortsatte utanför precis som ingenting hade hänt. Det var en underlig känsla. Men det var vackert att se fågeln flyga.

Vi saknar dig här hemma. Du finns bland oss och med oss. Var vid din grav igår och tittade till den. Ska upp idag med och lämna en blomma till dig. Graven försöker jag hålla fin. Jag hoppas du har det bra där du är nu. Fri från cancer och allt annat elände som du hade. Puss och kram. Älskar dig!

Fast det har gått sju år så kommer sorgen ibland krypande sakta men säkert. Ibland så slår den till med full kraft. Ju äldre man blir ju mer får man vara med om det med. Är det det livet handlar om? Sorg och saknad?!

Ibland tänker jag tillbaka till då jag själv var barn och var hos min faster Saga. Jag älskade att vara hemma hos henne. Hon var snäll. Hon gick bort en tid före pappa. De hade inte träffats på några år då men de hann och pratas vid innan hon dog. Jag hjälpte honom att slå hennes nummer och de pratade bort en stund. Det kändes skönt att de fick den stunden. Saga betydde mycket för pappa under alla åren. Han blev fruktansvärt ledsen den dagen han fick veta hennes bortgång. Det är alltid dom bästa som går bort först sa han.

Ja livet är som det är. Man får ta ett steg framåt. Nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Sedan börjar dagen med nytta. Ni får ha en underbar dag mina vänner. Sköt om er!