Kategori: Livet

Jag känner mig kvävd. Går med ångest halva dagarna och det gör mig så trött. Sedan har jag så ont i mina leder emellanåt så man kan säga att humöret är inte på topp precis. Jag är gråtfärdig och varje kväll så somnar man till tårar. Varför? Ja till en viss del vet jag. Det är det här med min svärmor och med huset. Snacket som man vet går runt till folk. Inget jag bryr mig om för egen del egentligen men bara att veta att det finns oskyldiga barn som råkat ut för samma som jag. Det sårar mig djupt.

Nu tror jag inte att barnen lider för vi vuxna försöker verkligen hålla dom utanför. De frågar aldrig efter sin farmor och det är rätt så skönt för vad skulle man svara? Ska man linda in det mjukt i bomull eller ska man säga sannigen? Hur det än är så tror jag att sanningen varar längst. Det är vad jag lär mina barn så jag väljer att säga sanningen.

För 12 år sedan mådde jag så otroligt dåligt så jag blev inlagd i två omgångar. Det kändes som att jag blev kvävd och att staden åt upp mig inneifrån. Jag kunde inte andas och så fort jag kom utanför mina egna dörrar så fick jag panikattacker. Idag kan jag jämföra med den tiden.

Jag har oftast hållit saker och ting inom mig men igår så pratade jag i klarspråk med min man. Jag sa rent ut vad jag tänkte och kände. Tyvärr så kändes det inte som att han lyssnade. Kanske är jag dålig på att förklara eller så är mina känslor, tankar och åsikter så viktiga. Jag vet inte.

Jag tror inte att någon egentligen kan förstå. Jo dom som varit i samma sits kan. De vet vad jag pratar om.

Jag känner att jag inte kan bo kvar här så länge min svärmor står som ägare på huset. Att bo under hennes tak är inget jag strävar efter precis. Att göra som vissa människor gör att visa att den har makten och leker katt och råtta lekar är psykisk misshandel. Ren och skär psykisk misshandel! Jag brukar tänka att straffet kommer förr eller senare. Jag tror nämligen på karma.

Nu är det helg. Småpojkarna ska på disco ikväll. I morgon ska Fredrik jobba och sedan vara borta resten av dagen för styrelsemöte. Vad mer som händer vet jag inte. Får väl se vad som händer och sker.

Ni får ha det så bra och sköt om er!

 

 

 

En helg går mot sitt slut. En underbar helg har det varit. Det började med att jag gjorde dekorationer till gravarna. Det blev 4 st. En till min pappa, en till Fredriks pappa och en till hans bror och en till hans morbror.  Dom åkte vi ut och satte. I fredags var det 6 år sedan pappa urnsattes med. Tiden går verkligen fort.

Var på barndop i lördags då lille Sebastian blev döpt i Borgholms kyrka. Efterfikat var på stadsmuseet. Smörgåstårtan gjorde jag dagen innan och nästan hela tog slut. Det var ett gott betyg. Beatrice blev gudmor och jag och Fredrik blev faddrar. Som gudfar fick han Staffan som är Toves bror. Det var ett jättefint dop och han fick många fina saker. Jag och Fredrik köpte en sparbössa som var en brandman eller rättare sagt en brandbjörn 🙂

När det var slut så var det dags för att åka till Rällapaviljongen och sätta upp sina saker som skulle säljas på loppis. Satt till kvällen och idag fick vi lite sovmorgon innan vi åkte ut där igen och satt till eftermiddagen. Idag var det betydligt mindre stånd. Enbart 4 st men det var lite varmare att sitta idag. Igår var det kyligt men man fick gå sig varm när man tittade på alla de andras saker. Det var mycket fler folk igår.

Nu är jag helt slut ärligt talat. Ska faktiskt gå och lägga mig. Ni får ha det gott och sköt om er.

Ibland känns det som att jag kämpar helt i onödan. Det jag strävar efter och det jag kämpar för känns förjäves. Varför kämpa då? Det tar bara en massa onödig kraft och energi. Det suger ut livet ur en känns det som. När jag vaknar på morgonen så tittar jag på mina barn och tänker: Något har jag gjort bra här i livet i alla fall. Sedan åker de till skolan och jag blir ensam kvar med alla mina tankar och känslor.

Hur ska jag hantera dom?

Jag känner mig ensam. Ingen som lyssnar eller de som lyssnar förstår ändå inte. Det är kanske inte det lättaste att förstå, men jag hade önskat att de hade försökt. Kanske gör dom det och jag uppfattar inte det, jag vet inte.

Just nu sitter jag ensam i mitt TV-rum och dricker mitt kaffe. Det är tyst i huset. Barnen är i skolan. Skördefesten är på ingång och barnen är lediga från skolan i morgon. Mamma, Lasse och mina yngre syskon ska komma idag och ligga på campingen över helgen. I morgon ska jag stå och göra två smörgåstårtor som vi ska ha på Sebastians dop på lördag.

Dagarna flyter på och ni ska bara veta att de är otroligt långa ibland. Det känns som att dagen aldrig ska ta slut. När det börjar närma sig eftermiddag så känns det som att jag har varit vaken flera dagar i sträck.

Men jag ska inte gnälla mer nu. Ska ta mig en kopp kaffe till. Sedan ska jag försöka få något gjort. Ha det gott och sköt om er!

Hur många "käftsmällar" ska man orka med och få under ett liv? När man tror att allt är bra så ska man minsann få veta att så är det inte. Nej varför skulle jag få må bra egentligen?!

Frågan är vad som krävs för att jag ska orka ta mig vidare?

Jag får inte sova om nätterna utan jag vaknar flera gånger och sedan är det upp på morgonen. Hela förmiddagen går åt till att samla på sig krafter för att orka med resten av dagen. Sedan ångar man på i den takt man orkar bara för att bli dödstrött framåt eftermiddagen.

Att gå med ångest gör en trött. Att gå ner i depression gör mig dödstrött.

Nu är det dags för skördefest och det ska bli dop. Bara hoppas på fint väder med.

Det börjar bli dags för sängen. God natt och sov gott.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. De drömmar man hade slås i spillror bara så där. Att leva med ångest och depression är ingen lek. Det är jävligt tufft ska jag säga. Man tvingas gå på mediciner för att man ska kunna känna sig som en människa. Men vad händer den dagen då mattan rycks bort under ens fötter? Jo man faller pladask och man tvingas att se in i verkligheten med andra ögon.

Ibland undrar jag om värdet på en människa är mindre värt än materiella saker? I mina ögon är det inte det men hur är det i er andras ögon? Vad värdesätter du?...och vad är viktigast för just dig?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en titel på en bok skriven av Ann Heberlein. En kvinna som är både forskare och doktor i etik. Hon lider av det som förr kallades för manodepressiv men som numera heter biopolär typ 2. Det är inte samma åkomma som jag lider av men hennes titel på boken stämmer in inte bara på mig utan även på mång andra som lider av psykisk åkomma som ångest och depression bland annat.

Folk som inte haft ångest i sitt liv vet inte hur ont det kan göra. Man vill bara fly från verkligheten för det gör så fruktansvärt ont. Man kan inte ta på det onda utan det sitter inombords. Det finns dom som skadar sig själva för att få ur det onda de bär på eller sätta ett ärr på det som gör ont. Att ha ont är lättare när man vet vart det gör ont och varför det gör ont.

Att gå med ångest är inte så lätt att leva med alla gånger. Man känner sig som en trasmatta och när andra människor torkar sina smutsiga skor på en så faller man bara längre och längre ner. Men det är kanske där som jag är värd att ligga? På botten! Det känns som att man simmar i havet ibland och man dras ner. Man kan inte andas och ju längre ner man faller ju mindre ork får man. Just nu är jag långt under vattenytan.

Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men gråten i mitt hjärta
kan ingen se

Precis så är det. Man går hemma varje dag och man ler mot barn och man ler mot grannar. Hälsar på folk som går förbi, men inombords skriker man av smärta.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva ska i mitt fall heta Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. Min klippa som jag trodde var min klippa fanns aldrig. Det var illusion och i efterhand så känner jag mig så otroligt dum. Så otroligt korkad. Men det är klart...jag är inte värd mer än småstenen som raserat. Som någon sa till min sons kompis, jag kommer från slummen. Kanske gör jag det, men jag vägrar att bo i ett träsk!

Här på Öland så är det status som gäller och jag ligger inte inom ramen för ett godkännande. För det första så har jag många barn, för det andra så har inte alla barnen samma pappa. Jag säger vad jag tycker och jag smeker ingen medhårs. Mina barn skyddar jag och gud nåde den som kröker ett hårstrå på mina barn eller barnbarns huvuden.

Det gillas inte. Jag ska helst känna mig hedrad som får bo här. Precis som att Öland skulle vara paradiset på jorden! Nej det är det sannerligen inte. Jag har aldrig mött människor som är så dömande mot andra människor. De ser ner på andra som de inte anses vara lika mycket värda som de själva. Det råder ingen tvivel om att Öland är långt ifrån mänskliga varelser med känslor som de bara kan komma! Alla är inte likadana tack och lov, så jag ska inte dra alla över en kam men flertalet är.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Är det någon som förstår vad jag tänker? Hur jag tänker? Det är en daglig kamp som jag har inombords. Ibland mer och ibland mindre. Just nu så funderar jag på om den är hanterbar i längden.

Det är höst och jag har hamnat i en svacka. Jag gör det jag absolut måste bara, sen bara försöker jag finnas. I livet så hamnar man i olika situationer och en del beslut måste fattas. Det hade varit lättare att ta vissa beslut om man hade varit två, men nu vet jag vart jag står i alla fall.

Jag känner mig låst. Har svårt att skriva ur mig mina känslor. Inte för att jag inte kan utan för att jag vet att vissa människor som läser min blogg gör det för att gotta sig och inte för att stötta. De flesta håller sig i skymundan och visar inte att de finns, men jag vet att de gör det för man kan inte gömma sig i cyberrymden. En har kommenterat och tror att jag inte vet vem det är, men det vet jag.

De får gärna läsa min blogg om de vill. Den är öppen för alla, men på grund av dessa människor så känner jag mig låst med att berätta mina tankar och sätta ord på mina känslor.

Jag har de senaste dagarna funderat starkt på att lägga ner min blogg. Jag har inte bestämt mig helt på den punkten än men det finns i mina tankar om att göra det i alla fall. Jag har tappat tron på så mycket.

Det jag trodde att jag hade fanns tydligen aldrig. Tilliten som jag hade har fått kanterna nötta. En mening som jag inte kan låta bli att grunna på är: Antingen är jag inte värd så mycket eller så är murbruk otroligt värdefull, men oavsett vad så har jag förlorat!

Jag får se hur jag gör med min blogg. Jag har några dagar till att bestämma mig. Vi får se helt enkelt. Ser ni inte mig här så vet ni i alla fall varför. Kanske kommer jag tillbaka. Jagvet inte i dagens läge.

Ha det gott och sköt om er.

Jag och Fredrik följde med tvillingarna och deras klasser till Stutthof i Polen. Vi besökte koncentrationslägret där. Ett planerat läger som de stackars judarna fick vara med och bygga upp. Kriget bröt ut den 1 september 1939 och dagen efter, alltså den 2 september var lägret i drift. Över 110 000 människor hölls fångna här och av dessa så var det 85 000 människor som blev avrättade här. Det blev efter juni 1944 ett utrotningsläger. Allt av människorna skulle sparas för de gjorde allt för att få så mycket som möjligt av människornas kroppar i bruk så att säga. Askan använde dom som gödsel på åkrarna.

Det var många nationaliteter som satt här i detta lägret. Även ett fåtal svenskar. Dessa svenskar hamnade här bara för att de kom i bråk med andra när de kom upp på land. De var sjömän och drack lite för mycket och bråkade med andra och de blev tagna. I stället för att sätta dom i en fyllecell så blev de satta i koncentrationslägret och blev aldrig fria igen.

Det var inte så mycket bevarat av lägret utan det är bara en liten del kvar men de har satt ut markeringar så att man kan se lite hur mycket det egentligen var från början. Det var inget litet läger. Bara tanken på att an faktiskt har gått på samma jord som dessa stackars människor har gjort gö mig så berörd. Många dog ute på marken, antingen av svält, av sjukdomar eller så blev de skjutna. Så ragiskt!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var tungt att gå där- Man blev verkligen berörd och jag hoppas på att fler skolor kommer att åka dit i syftet om att aldrig låta historien d ut. Det som hände får ALDRIG glömmas! Det känns inte som att det som hände var så längesedan men det är åndå 72 år sedan det andra världskriget tog slut. Många av dom som överlevde förintelsen har gått bort. Frågan är om det finns någon kvar?

Det var mycket intressant och den guiden vi hade var otroligt duktig. Några av hennes släktingar hade själva suttit som fånge här. Några överlevde men några dog. Hon var mycket noggrann när hon berättade och hon gjorde det på ett mycket intressant sätt. Har ni inte varit där så åk gärna dit och ta del av en historia som vi aldrig får glömma. Det är gratis att gå in och kika men man får gärna skäka en slant om man vill så att de kan fortsätta att bevara det som det är.

Jag är mycket tacksam för att jag fick möjligheten att följa med ungdomarna dit. De var mycket duktiga och de visade verkligen respekt. Efter besöket så åkte vi till Gdańsk och gick lite där inne på deras stora gågata. Så jättemysigt det var. Det var skönt och avsluta turen med något positivt. Man behövde det.

Lite souvenirer till familjen

Vi handlade lite hem till barnen. Små souvenirer att spara. De hade ett stort pariserhjul som man kunde åka i omman ville, men jag hoppade över det. Jag är höjdrädd så det hade inte varit ett bra alternativ. Vädret höll sig med. 40% risk för regn var det och det kom några enstaka droppar men det var också allt.

Färjan vi åkte var fin och maten var otroligt god. Jag tror att ungdomarna hade roligt för de sprang lite överallt och man kunde höra de skratta lite här och var. Det var lite om våra dagar som vi haft. Vi åkte i torsdags och kom hem i lördags. Idag fyller Tove år och dagen började vi med att vi gjorde i ordning en frukostbricka och sjöng för henne.

Ha en find dag. Sköt om er!

Vilket tråkigt väder vi haft. Det har regnat och det är så grått och kallt. Mina leder och mina muskler tycker inte alls om det. Jag får så ont i min kropp. Nästa sommar känns så otroligt långt borta och det r förmodligen för att det är just det...suck...

Jag fick för en tid sedan höra att jag är extremt omogen och att jag ska be om ursäkt och gå vidare. Idag när man har ont i kroppen så gör sådant sig lite mer påmint.

Jag har varit med om en hel del i mitt liv som jag inte ens önskar denna kvinna som skrev till mig. Med allt det jag har i mitt bagage har gjort att jag faktiskt mognat i förtid. Det bevisar att denna kvinna egentligen inte känner mig utan hon känner enbart till det som berättats för henne. Personliga åsikter har helt plötsligt blivit sanning tydligen.

Jag har gått vidare. Inte bara från detta som hänt nu de senaste halvåret eller de 12 år som jag har bott här. Jag har inte fastnat i någonting utan när jag skriver här i min blogg så ventliterar jag mina tankar och funderingar. Jag är väldigt noga med att skriva vad jag själv har gjort och sagt. Bara det bevisar en viss mognad. De som inte kan stå för det dom gjort och sagt är enligt mig extremt omogna!

Att inte vara mogen klarar inte alltid av att anpassa sig men det har jag gjort. Under mina 12 år här till exempel. Men inte bara då utan i hela mitt liv har jag anpassat mig till andra. När jag väl sätter ner foten så ska jag få höra att JAG är omogen?!

Att vara omogen säger en del även att det är ett kännetecken på ett avvikande beteende. Ojojoj....ja vad ska jag säga? Jag har inget avvikande beteende. Men sen o andra sidan så beror det lite på vad personen menar med det. Jag kan ju ha ett avvikande beteende om jag är den enda som faktiskt VÅGAT sätta ner foten och säga NU ÄR DET NOG!

Men men...sådant är livet. Vill denna kvinna tycka att jag är omogen så får hon gärna göra det. Jag är lika lycklig ändå!

Idag har jag i och för sig haft ont i min kropp men det skyller jag vädret för. Har även trotsat det onda och tvättat. Nu har jag så ont i min rygg men jag lever i alla fall. Det är huvudsaken.

Jag fick höra av min dotter att barn i skolan pratar om vår familj i korridorerna. De har inget annat för sig än att prata om vår familj. Vi måste vara väldigt populära. De tycker kanske att det är i negativ mening men jag försöker se allt negativa i det positiva så jag väljer att se det som att de är helt enkelt avundsjuka!

Nu ska jag göra barn i ordning för sängen. Sedan ska jag nog själv lägga mig. Ha en fin kväll <3

Det var en rubrik som fångade min uppmärksamhet på aftonbladet. Jag kunde inte låta bli att läsa och lyssna på videon som de hade på sidan. Jag blev så fruktansvrt ledsen för den lilla flickans skull. Ännu mer ledsen blev jag när jag efter ha googlat kom in på en sida där någon hade kommenterat att något var ju fel på ungen så vad kunde man begära?

Fy fan rent sagt. Flickan blev bara 14 år gammal och hade under sin korta levnadstid fått flacka runt i flera olika hem och där emellan fått vara inlagd på BUP och sjukhus. Hur kan man bara ens slänga ur sig en sådan kommentar??? Det var ju bara ett barn som verkligen behövde hjälp men som aldrig fick den.

Myndigheterna kan säga att de gjorde allt för att hjälpa flickan men jag köper inte det där. Nu säger inte jag att det var samma sak med min son för det var det inte men det finns många likheter. I stället för att ta reda på vad det var som var fel och vad som behövdes så skickades sonen iväg. kommunen betalade mer än gärna pengar för att hålla sonen härifrån. Det är så det ser ut i alla fall.

Kommunen som hade hand om denna lilla flicka borde ta sitt ansvar och göra rätt för sig. De gjorde det inte under flickans levnadstid och de gör det definitivt inte nu när de påstår att de verkligen har gjort det. Flickan hade inte varit död i sådana fall. Jag tror inte på "hopplösa fall". Jag tror mer på hårt arbete och visa medkänsla!

Till den personen sm skrev den elaka kommentaren om att det måste varit fel på ungen vill jag bara säga: Det är DIG det är fel på!

Så otroligt ledsen

Jag kände inte denna flicka men jag är så otroligt ledsen för hennes skull. Jag hoppas hon mår bättre där hon är idag. Jag har själv en dotter på 14 år och jag vet nte vad jag skulle tagit mig till om detta skulle ha hänt henne!

Jag vet inte när detta har hänt men oavsett när så berörde det mig verkligen!

R.I.P du underbara vilsna flicka. Må änglarna sjunga för dig <3

Vilken underbar helg vi har haft. Stéphanie sa för någon vecka sedan att hon tyckte jag och Fredrik skulle göra något för oss själva för att vi behövde det sa hon. Barnen tog hon hand om. Vi åkte i fredags jag och Fredrik. Tog en tur till Södra Öland och kikade runt lite. Sov i husbilen vilket var väldigt smidigt. Sedan åkte vi till ett ställe där traktorer plöjde på en åker. Visst låter det roligt? Hmmmm....men det var faktiskt mycket trevligt. Jag brydde inte mig så mycket om de gamla traktorerna men det var trevligt att träffa lite folk. Människor som inte dömer mig utan faktiskt respekterar mig som människa. Underbart måste jag säga.

Vi tog lite fika där. Åt en korv och drack kaffe. Njöt av tillvaron....tills det började regna. Det var i slutet så Fredrik missade inte så mycket. Det var han som ville åka till det här från början och vad gör man inte för den man älskar?! Jo man följer med hahahaha.

Vi åkte sedan hem en snabb sväng. Hämtade Benjamin, Hampus och Pontus. Pratade lite med Robin och Tove och pussade på barnbarnen. Mina 3 yngsta söner (Tove och Robin hade dom denna natten) tog vi till Kalmar för de skulle se på bio. Bilar 3 gick i 3D där. Vi mötte upp Stéphanie och Jonatan på bion och väntade där tills det var dags för killarna att se på film. Jag och Fredrik åkte hem till Stéphanie och Jonatan och åt hemmagjord pizza som de hade lagat till och drack lite kaffe.

Vi hade en jättemysig stund där. Satt där tills det var dags för dom att hämta upp pojkarna och då var det dags för mig och Fredrik att sätta oss på bion och se våran film. Den hette The Hitmans Bodyguard och den rekommenderas varmt. Den var både actionfylld och humoristisk. Precis i min och Fredriks smak. Efter filmen så gick vi tillbaka till husbilen och njöt av stillheten där.

Idag hämtade vi upp pojkarna hos Stéphanie och Jonatan. Det hade gått bra för dom. De hade haft roligt igår med film och spel. Benjamin var kvar och åt mat med dom och tog bussen hem senare på kvällen.

Idag kom vi hem och jag var bara tvungen att pussa på barn och barnbarn. Saknade dom hela helgen men det var skönt att få lite egentid med Fredrik. Man behöver det ibland.

Ett stort TACK till alla som hade hand om hem och barn. Ni är guld värda <3

Jag älskar hela min familj. Min stora familj. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Mina barn tar Fredrik som sina egna. Det är så roligt, inte bara för mig utan även för barnen att höra när han säger vår dotter eller vår son. Fredrik gör ingen skillnad på barnen oavsett om det är hans egna eller om det är mina. De är lika mycket värda. Det är så skönt att veta att de är accepterade.

Mina barn ser Fredrik som sin pappa. De kramar honom och berättar hur mycket de älskar honom. De gör det på olika sätt. Några säger det, andra visar det mer än de säger det. Ord och handling...det är det som säger mest!

Nedan några bilder från helgen.