Jag ser ljuset i tunneln. Min förkylning lägger sig. Så skönt. Har svårt att andas genom näsan fortfarande ibland men jag lever i alla fall. Har börjat julpynta och snart åker julgranen upp. Härligt. Kan börja dofta jul trots allt!
Skulle följt med Fredrik igår till Strand hotell och njuta av årets första julbord men jag fick bli hemma. Fredrik gick och njöt av julbordet själv tillsammans med sina arbetskamrater. Själv fick jag njuta av lite pasta med köttfärssås.
Dagarna springer iväg. Åren likaså. Mitt äldsta barn fyller 29 år idag.
Minns dagen som om det vore idag. Vissa händelser glömmer man aldrig. De dagar jag fick mina barn är dom bästa som hänt i mitt liv. Jag älskar att vara mamma. Mina barn är orsaken till att jag andas. Det är dom som ger mig styrka! Älskar mina barn över allt annat!
Jag hoppas att ni alla har haft en fin dag så här långt. Hoppas att er dag fortsätter att vara fin och mysig ❤️
Ligger här i mörkret och kan inte somna om. Vaknade runt 01:30 och har varit vaken i över 3 timmar. Jag kommer känna mig halvt död resten av torsdagen! Förkylningen håller i sig men har väl ändå lättat lite grann. Jag har fortfarande lite ont i halsen men inte som det var för två dagar sedan.
Jag fick upp mina adventsljusstakar i fönstret igår. Några små tomtar hittade sina hen för denna jul. Ska förhoppningsvis kunna fortsätta senare under dagen. Har fixat alla julklappar med. Nu ska dom bara komma hem med. Har beställt över internet men företagen har lovat att det ska komma hem innan jul. Sedan ska dom bara slås in.
Ja...Det går sakta framåt här hemma. Inte så fort men som sagt...Det går I alla fall framåt.
Jag har hamnat I en svacka...igen. Gör inget annat känns det som, men jag tycker att det mesta känns tungt. Sedan är det kanske inte konstigt. Det är vinter. Kylan förstör min kropp. Det var under denna tiden som jag pratade med Carina för sista gången. Fan vad jag saknar henne! Det är mycket som pågår i mitt huvud. Det är terapins fel! Den får mig att tänka och reflektera. Positivt så klart men fan så jobbigt. Jag närmar mig tankar som skrämmer mig ibland. Skäms över vissa och är rädd för andra. Låter ju inte klokt! Men så är det. Jag har börjat se andra vägar. Ja...början på dom. Jag måste bara välja vilken väg jag ska ta. Dock så vet jag inte vad som väntar i slitet av vägen.
Ja...livet är som det är. Man får göra det bästa utav det.
Har legat halvt om halvt nerbäddad. Känt mig allmänt död. Förutom att huvudet har haft inre hackspettar. Jag tog mig i alla till affären. Måste ha mat på bordet till familjen. När jag kom ut så började det att snöa. Någon där uppe tycker inte om mig. Jag är helt säker på det. Hatar snö! Speciellt om jag måste gå i skiten. Men visst kan jag tycka att det är vackert när det lägger sig men jag föredrar sommaren. Jag vill ha värme! Min kropp med! Den strejkar när det blir för kallt.
Ja...Jag har fortfarande inte julpyntat. Jag skäms. Det brukar vara uppe så här dags. Denna julen påminner mig om en annan jul jag hade. Eller skulle ha rättare sagt. Jag var 27 år gammal så året måste ha varit 1999. Jag var trött på julen innan den ens hade börjat. Julpyntet uteblev nästan. Jag hade det som barnen kom hem med från skola och dagis. Små jultomtar fanns på plats men det var nog allt.
Jag var på väg ner i en depression. Eller ja...Jag var i den redan. Jag var så utmattad så jag fick gå med en cykel som jag kunde hänga över för att kunna ta mig fram. Då kände jag mig så lat. Det var vad jag fick höra av andra med, men min läkare sa att jag hade gått in i väggen. Vilken vägg tänkte jag...men jag förstod vad hon menade efteråt. Ja jag var nere i en depression och orkade bara att ta hand om mina barn. Min läkare sjukskrev mig från mitt arbete. Jag var ensamstående med 3 barn som var 1, 2 och 6 år gamla. Det var under denna tiden som min äldsta sons pappa kom in i sonens liv igen. Det varade inte så länge för två månader senare så hade han slängt ut barnen på gatan en kall februarimånad. Närmare bestämt fredagen den 11 februari. Efter han slängt ut barnen så stal han barnens nya julklappar som dom fått, samt en massa cd-skivor och våran gemensamma sons pengar som jag skulle ha till hans astmamedicin. Barnens sparpengar var borta samt mina hyrespengar.
Yeah! Underbart! Där satt jag med 3 små barn som fått varit med om denna händelse. Ja mitt dåliga samvete var inte lätt att leva med. Han fick lov att ha mina barn själv i två timmar! Då hände allt detta. Välplanerat!
Jag hade återgått till mitt arbete. Jobbade 2 timmar per dag. Nu var jag dock hemma för att mina två yngsta hade ögoninflammation. Jobbet ringde o frågade om jag hade möjlighet att ta två timmar denna fredag. Sonens pappa sa att han kunde ha barnen. Jag velade men sa till sist ja. Det rörde sig om två timmar! Jag kände mig som en idiot!
Ja vissa dagar glömmer man aldrig. Den dagen är en av dom. Jag kom gåendes med min cykel och såg pojkarna vara ute. Robins overall var inte knäppt. Inga vantar eller mössor hade dom. Det var snö och is och det var så kallt! Jag förstod inte vad dom gjorde ute. Min äldsta son försökte förklara men jag förstod inte. Dom kan väl inte bara ha blivit lämnade där?! Vi gick hem. Ytterdörren är låst. Min dotter saknas. Efter långt om länge kom en kompis med mig. Stéphanie var lämnad där, men varför inte pojkarna? Det har jag aldrig fått svar på.
Det blev en helg som jag aldrig glömmer! Jag har aldrig velat lämna mina barn till någon. I den mån jag har kunnat så har jag haft dom. Det är inte många jag litade på när det gällde att ha mina barn. Carina avlastade mig ibland. Speciellt när jag hade fått tvillingarna. Jag var ensamstående även då.
Ja man har haft ett tufft liv men jag har överlevt. Hörs det dramatiskt? Men det är precis så jag tänker ibland. Jag har överlevt! För det har känt så många gånger att jag inte ska göra det!
Nu blev det ännu ett inlägg med en massa svammel. Blir lätt så när jag skriver det jag tänker. Ha en fin kväll ❤️
Jag satte mig för att slå in julklapparna och satte igång julmusik. Tänkte att det skulle göra så att jag fick julkänslan men icke. Det är inte som det brukar. Förr satt jag med mina döttrar och slog in paketen. Vi lyssnade på julmusik och planerade julaftonen. Men så är det inte i år. Min stora dotter jobbar i Kalmar och min yngsta dotter bor och jobbar i Göteborg. Då när det var vi tre kontra idag när jag är ensam...Ja...vad ska jag säga?! Ensam är ju det jag faktiskt är. Fast det inte borde vara så.
Jag är ensam om att planera julen, fixa julmaten så att den kommer till bordet. Ensam att fixa julklappar och slå in dom. Ensam, ensam, ensam, ensam!
Pontus har en liten plan i alla fall och det uppskattar jag så otroligt mycket. Vi ska gå till hundrastgården med hundarna. Det ska bli filmmys och god mat (förhoppningsvis). På kvällen kommer nog Stéphanie med hit. Lagom till julklappsutdelningen, men hon jobbar innan så det är därför.
Ja...Jag sitter här och tycker att livet är allmänt tråkigt. Beror kanske på at jag inte riktigt är kry. Har ont I halsen och känner mig orkeslös. Det och diverse olika tankar som böcker känslor är kanske inte en bra kombination. Jag försöker släppa tankarna. Möta upp domboch låta dom passera. Svårt faktiskt, men jag försöker.
Det är rätt skönt och sätta sig här och skriva av sig med. Få ur sig det som tynger...men på något sätt så blir det bara halvdant för jag kan inte skriva vad som helst. Fast jag skulle vilja ibland.
Svammel, svammel, svammel!
Jag och min yngsta dotter planerar en resetripp om två år. Åh så långt dit tänker ni kanske men ska man åka som vi planerar så krävs det planering...och pengar. Planeringen är halva nöjet. Det ska bli roligt och det ser jag verkligen fram emot. Bara Beatrice och jag mot nya äventyr. Man måste ha något som håller fast en ibland. Man har mycket egentligen men man ser det inte alltid. Nu har jag i alla fall mitt kollegieblock och mina drömmar.
Jag hoppas att julkänslan infinner sig till jul. Idag känns bara allt så hopplöst, grått och tråkigt. Jag har inte ens satt upp mina tomtar än. Bara att göra tänker en del kanske!...Ja...Det är det kanske, men ändå känns det som ett stort hinder. Jag tycker inte om att hamna i dom här tankefällorna för jag känner mig så tjatig och värdelös. Beror kanske på att det är just det jag är?!
Nej...Jag ska försöka göra lite nytta. Det behövs. Ska försöka finna orken. Några Alvedon så löser det sig. Värken blir mindre och jag kan röra mig obehindrat!...kanske.
Ha det gott mina vänner. Jag hoppas att ni har det bra. Kram kram!
Idag skulle min pappa ha blivit 88 år gammal. Han finns i mina tankar väldigt väldigt ofta men idag än lite mer. Pappa var skåning liksom jag. Han flyttade från Skåne samma dag som han fyllde 74 år och vad jag vet så ångrade han aldrig sig. Idag ligger han begravd i Borgholm och har gjort det sedan 2011.
Åren går fort iväg och kvar finns våra minnen. Det gäller att ta tillvara på allt det positiva som händer för en dag så finns inget kvar mer än våra minnen.
Grattis pappa på din födelsedag ❤️ Jag hoppas du har det bra där du är. Hälsa alla nära o kära så gott ❤️
I helgen har vi varit hos min dotter i Göteborg. Igår handlade vi in julklappar under dagen och på kvällen såg vi på Pirates Of Carribean. Sett den några gånger innan men den är värd att se en gång till. Idag så var det julmarknad på Liseberg i Göteborg. Gick in en stund och kikade runt innan vi åkte hemåt mot Borgholm idag.
Känslor kan vara det värsta som finns. Vissa känslor stannar gärna kvar längre. Vissa känslor är svåra att vända. Förklaringar kan ges men känslan en handling har gett vägrar att försvinna. Det gäller både känslor man kan ge och känslor man kan få.
Bland det värsta som kan hända är när något händer och blir sagt på ett sådant sätt som det inte var tänkt. Förklaringar till det kan bero på många olika saker. I mitt fall kan stress vara ett svar, bemötande ett annat, kränkningar genom ett tredje osv osv.
Jag är mänsklig som alla andra. Det är mänskligt att fela. Jag kan säga saker i en situation där jag känner mig trängd och kränkt. Jag blir framförallt ledsen. Speciellt när allt ska landa på mina axlar, där det känns som att det bara är jag som har gjort fel...när det egentligen inte är så.
Jag kan känna mig som världens sämsta människa som säger saker i en situation där jag egentligen känner mig påhoppad av olika slag. Jag är inte den elaka personen som målas upp. Tvärtom. Jag vill hjälpa till och jag vill underlätta för andra. Allt för att andra ska ha det bra...men den bilden är lite skev just nu. För det är den personen som andra inte alltid ser. Det gör ont.
Jag har trampat över men bett om ursäkt. Mer än så kan jag inte göra. Jag har tänkt på hur jag har uppfört mig men även på hur andra har uppfört sig framför mig...utan att fått en ursäkt. Det sårar det med.
Ja...Jag är inte mer än mänsklig...men ibland hade det varit skönt och vara en fluga. Dom dör fort när den smälls till. En människa med ett sårat hjärta och hack i sin själ dör sakta...men säkert.
Dagarna går. Ibland vill jag bara stoppa tiden. Jag vill njuta av den stunden som är. Låta bekymmer rinna av mig som vatten på en gås. Men hur gör man det? Enkelt tycker en del, svårt tycker andra.
Sally mår i alla fall bättre så det glädjs jag av. Hon är min första hund som är en länk till Carina, min bästa vän. Hon blir snart 8 år gammal. Det har varit 8 år av glädje och kärlek. Jag parade Sally för tre år sedan och behöll en valp. Mimmi blev namnet på henne. Det är tänkt att jag hela tiden ska ha en hund från samma led från Sally. På så sätt bevarar jag ännu ett minne av Carina ❤️
När jag tänker på Carina så stramar mitt hjärta. Jag saknar henne så oerhört mycket. Jag kan inte beskriva det med ord. Livet är orättvist! Men vem har sagt något annat?!
Hösten är här och med den kom blåsten med kyligare vindar. Saknar sommaren redan. Det är denna årstiden som jag börjar dala ner. Det kommer med mörkret. Det gäller att ta tillvara på allt positiva som händer och sker runtomkring oss. Det lyfter en i de svårare stunderna.
Idag ska jag försöka att göra det som jag mår bra utav och utan att ha dåligt samvete för det. Svårt...men det ska gå. Måste tänka på att även jag förtjänar att njuta av tillvaron...men det är svårt. Men jag SKA försöka!
Det där dåliga samvetet som man brottas med varje dag...det är som en vagel i ögat. Det spelar ingen roll hur man försöker för det känns ändå konstigt...men man måste härda ut. En dag så försvinner det...förhoppningsvis.
Nu ska jag ta mig en kopp kaffe, sätta mig ner och fundera på vad jag behöver idag för att må bra. Det finns små guldkorn I livet. Det gäller bara att hitta dom. Men jag är envis ☺️
Önskar dig som läser en fin dag. Sköt om dig! Tänk på att du är värdefull ❤️
Tänk att det redan är september månad. Dagarna springer iväg och jag hinner knappt inte med. Hösten har börjat och bjuder på fina dagar. Det gäller att ta vara på det som bjuds. Snart väntar regn och rusk.
Jag har varit hos min yngsta dotter hela förra veckan. Hon jobbade dom flesta dagarna men vi hann med en hel del ändå. Det har varit en mycket fin vecka. Det är roligt när barnen blir stora och sköter sig själva. Det blir en helt annan relation. Beatrice är så otroligt duktig. Hon var 19 år gammal när hon flyttade tvärs över hela landet och började om på egen kula. Hon är klok och förståndig. Tänker igenom saker och ting g innan hon gör slag i saken. Festar aldrig och sköter sitt jobb.
Hennes tvillingbror flyttade till eget i helgen. Han jobbar på Sibylla och tar hand om sin son som snart blir två år. Jag har en annan son som har två egna barn och ett bonusbarn, vilket innebär att jag har 4 barnbarn som jag träffar så ofta jag bara kan. Robin har haft hand om sina barn i stort sett på heltid sedan Sebastian var liten. Han har träffat en underbar tjej som har en dotter (mitt bonus barnbarn). Jag var hos dom i måndags till tisdagen då de behövde barnvakt. Så klart ställde jag upp. Älskar att vara med mina hjärtan!
Vad vore livet utan dessa små oskuldsfulla varelser? Jag älskar dom alla mer än livet!
Ja det finns många små guldkorn i mitt liv. Försöker ta fram dom när skuggorna från förr sakta sänker sig inom mig. I måndags var jag åter igen på terapin. Det var mycket ångest I rummet. När dörrar öppnas i andra rum runtomkring så hör man ett lufttryck utjämning och jag hoppar på till varenda gång. I måndags mer än vad jag brukar. Hjärnan arbetar ibland på högvarv och det tröttar ut mig. När jag kom hem till Stéphanie efteråt så var jag så trött. Orkade knappt hålla mig vaken. Igår däckade jag redan på förmiddagen. Så brukar det se ut dagarna efter terapin.
Jag ska ta något att äta och sedan bara finnas till och ta dagen som den kommer. Jag hoppas att ni har det bra. Önskar er en fin dag!
Beatrice och Sally njuter av vädret i Göteborg City ❤️
Då ligger man här sömlös mitt i natten. Jag ska upp om några timmar och har gjort ett tappert försök att somna om men det vill sig inte. Det kommer bli en lång dag.
Jag har varit i Göteborg hela gångna veckan. Varit hos min yngsta dotter och blivit bortskämd. Saknar henne redan men vi ses igen om några veckor. Hon kommer till Öland under skördefesten. Vi ska fira tvillingarna samma helg. De fyller 20 år i november. Förstår inte vart dessa år har tagit vägen.
Vi hade tur med vädret i Göteborg. Det var varmt och soligt. Hade min äldsta hund Sally med mig. Min dotter ville träffa henne utifall att hon inte klarar av den kommande operation. Hennes cancerknöl har vuxit lite men hon är pigg och glad. Hon är under uppsikt.
Igår gick vi omkring i Göteborg och kikade runt. Vi väntade in tåget vi skulle ta. Det blev en mysig dag. Sally njöt för fullt.
Idag är det dags för terapin. Det hade varit skönt om jag hade kunnat gå dit något utvilad men det blir inte så nu. Dessa sömnlösa nätter är inte roliga. Jag hoppas att ni sover gott i alla fall. Önskar er en fin dag. Kram kram.
Människan lever på hoppet. Man tror och framförallt önskar att livet ska bli på ett sätt. Man vill att allt ska bli bra...Gärna bättre. Utsikten som kanske finns bakom stora orosmoln gör man allt för att skingra. Idag känns det som att mitt hopp finns bakom dessa stora svarta moln. Jag vill nå det men det känns så långt borta.
Låter det luddigt? Ja det är lite så det känns i mitt huvud nu. Min äldsta tik har blivit sjuk. För en vecka sedan sa min yngsta pojk att Sally hade något på magen. Jag tittar och då har hon en stor knöl på magen. Den var ruckbar. Den hade hon inte veckan tidigare. Knölen var då 7×4 cm stor. Ca 1,5 cm hög. Igår...en vecka senare så har knölen vuxit till 8×5 cm och är ca 2,5 cm hög.
Jag vet ju att hon har cancer i ljuverna, men dom var som små riskorn för sex månader sedan och nu på en vecka så har dom vuxit enormt. Det blev ett besök till veterinären. De röntgade henne. De såg en svart fläck på lungan men som det ser ut just nu så kan hon klara en operation. Jag fick en tid för operation till henne om 2,5 vecka. Jag hoppas att hon klarar sig samt att det inte blir fler metastaser.
Sally är min första hund. Köpte henne av min bästa väninna som idag inte finns längre. Hon dog i cancer för 4,5 år sedan. Denna jävla cancer rent ut sagt!
Jag kommer gå under den dagen jag måste avliva henne. Hon är mitt hjärta...Mitt allt. När jag ser henne så tänker jag på Carina. Den dagen inte Sally finns mer så känns det som att länken till Carina försvinner. Jag har ju tagit en valp från Sally. Jag har Mimmi som går i led från Sally. Ska försöka ha en valp från samma led tills den dagen kommer som jag inte kan ha hund.
Nedan ser ni den stora tumören som hon har. Den går från den ena ljuvern.
Ingen vacker bild. Ja jag är lite orolig för henne. Inte så lite egentligen. Jag lever på hoppet just nu!
