Vilket underbart väder vi hade igår. Dagen började jag med att fixa lite här inne. Jag städade i mitt sovrum. Tog disken och skötte om mina hundar. Sedan gick jag ut och gav Corall (min hund) en makeover. Jag klippte ner hennes päls och klippte klorna. Att klippa hennes päls tar sin lilla tid, men det är skönt för henne att bli av med den tjocka pälsen.
Jag tvättade mina kläder och såg fram emot att kunna hänga tvätten ute. Medan jag hängde upp tvätten så kände jag värmen sprida i min kropp. Första dagen som jag inte frös till när jag var ute. Jag kunde till och med stå i linne ute.
Dagen fortsatte sedan inomhus. Gjorde inte så mycket faktiskt. Tog det lugnt och bara njöt av stunden. Jag släppte ut hundarna en stund och när jag sedan tog in dom så kändes det som att regnet låg i luften. Men tänkte inte mer på det. En stund senare så ringer Hampus Fredrik och frågar om han vill hämta han och Ida på idrottsplatsen för det öser ner.
Jag går och öppnar ytterdörren och ser att det bara öser på och jag som har min tvätt hängandes där ute!!!!! Sören också! Jag skulle ha tagit in den!
Jaja. Nu blev den sköljd ordentligt i alla fall.
Idag ska jag fortsätta med att dona inomhus. Men samtidigt försöka och bara vara. Jag hoppas att ni har det bra och att ni har solen hos er. Önskar er en fin dag. Kram kram.
Tog en underbar promenad med Sally. Det är så skönt ute. Sally var överlycklig då hon snurrade runt i gräset.
Det märks att ön har "öppnats" upp för turisterna. Det är köer redan i butikskassorna. Ja ön har blommat upp. Efter en sommar på ön så längtar man efter lugnet som det blir när hösten kommit. Men när hösten har falnat och vintern tågar in så börjar man så smått längta efter våren och dess livlighet som medföljer.
Att ta en promenad vid havet ger mig lugn inombords. Älskar havet. Att titta ut i det oändliga är underbart fridfullt.
Ja känner man så idag, hur känner man då när sommardagarna är som varmast? Jag längtar dit, men jag ska försöka njuta av dagarna innan dom kommer.
Idag fyller Fredrik år. Vi ska fira med tacos. Mat som Fredrik har valt 😊
Önskar er en fin dag och en underbar helg. Kram kram.
I tisdags kom min näst äldsta son med familj hem. Årets första grillning är alltid den godaste och mysigaste. Roligt att få dela stunden med några av dom man älskar som mest.
Vi åkte upp till Borgholms slottsruin för att se dom tända majbrasan. Barnen var exalterade och det var roligt att se och höra dom skratta av lycka. Dom såg verkligen fram emot att se när dom skulle tända brasan, därför blev jag så besviken på dom som höll i det hela. Vi kom upp dit 10 min innan brasan skulle tändas men då var den redan övertänd. Det var så tråkigt!
Det var inte så mycket folk där. Inte som det brukar. Förr var det svårt och få parkering och det var så mycket folk så man var rädd att barnen skulle springa bort. Så var det inte i år. Långt därifrån. Man kan inte låta bli och undra vad det är som gör att folk inte kommer till ön längre. Visst har vi turister men långt ifrån som det brukade vara dom första av mina 10 år här på ön.
Bilden tog jag när vi kom till Borgholms slottsruin. Övertänd brasa som egentligen inte borde vara övertänd när vi kom.
Vårvädret har kommit. Äntligen. Trodde inte den skulle komma ärligt talat. Det har varit kallt större delen av våren.
I måndags var jag på terapin ännu en gång. Det går framåt. Dagar efter en session brukar ge mig många tankar. Jag blir trött. Känslor avbryter varandra.
Jag brukar tänka att allt som sker eller har skett har en mening. Men ibland kan man inte låta bli att gå in I funderingarna på vad som är vad. Sedan kommer frågan varför?!
När jag var barn så var jag rätt så ensam egentligen. Ja, det var efter vi flyttade till Höör. Jag gick i tredje klass och mobbingen kom som ett brev på posten. Jag hade ingen som jag kunde gå till.
Jag hade en faster som jag var hos ibland. Min faster Saga som även var min gudmor. Jag kan än idag tänka tillbaka på de gånger jag var hos henne och hennes man. Det blev ett avbrott från den tuffa vardagen.
Jag har en stor släkt egentligen men ingen jag umgås med tyvärr. Varför har det blivit så? Ibland undrar jag vad släkten egentligen tänker om mig. Hur dom ser på mig som person. Sedan tänker jag att det spelar egentligen ingen roll. Det är som det är ändå.
Jag har 9 syskon. Umgås inte med dom. Två träffar jag ibland. Vi är skingrade som vinden. Alla bor i Skåne. Det är jag som har flyttat ifrån. Vi bor på olika platser men det är inte därför som jag inte umgås med dom.
Jag har gått min egen väg på sätt och vis. Lämnat de flesta bakom mig. Några vill jag inte ha med att göra men vissa hade det varit roligt och ha någon kontakt med.
Jag tänker på den första tiden jag gick till terapin. Då hade jag svårt och veta vilka känslor jag bar på inombords, men idag kan jag urskilja det mer och mer. Det har jag min terapeut att tacka för.
Det är mycket som händer och då hade det varit skönt att ha någon som fanns vid ens sida. Jag hade Carina. Jag är så glad för de år jag fick med henne. Saknar henne så otroligt mycket varje dag.
Ja det blev mycket svammel idag men det blir så när man skriver det man tänker på för stunden.
Det har gått några dagar sedan vi (jag och mina döttrar) kom hem från Stockholm. Vi åkte dit i torsdags förra veckan för att gå på musikalen Mamma Mia! The Party. Det är andra gången vi ser den. Första gången var i Göteborg. Även denna gång var den fantastisk. Vilken kväll! Så bra som jag mådde då...Jag kan inte beskriva det med ord. Alla mina bekymmer var som bortblåsta. Jag skrattade och mådde så bra!
Vi fick god mat. Fick trevliga människor till vårt bord. Showen var helt underbar. Det var underhållning från början till slut. Jag lever ännu på den upplevelsen från i fredags.
I lördags gick vi på bio. Vi tittade på filmen One Life. En verklighets baserad film om en man som räddade 669st barn från andra världskriget. Det var en fullsatt biosalong. Den gick rakt in i hjärtat!
Vi åkte hem i söndags. Men innan dess så träffade vi underbara Erica. Min äldsta dotters bästa barndomskompis. Min extra dotter. Hon fyllde dessutom år så jag gav henne en bukett med blommor och bjöd på fika. Saknar henne. Hon har ju gått i mitt hem sedan barnsben.
Det var underbara dagar men det var så kallt. Det snöade en dag. Jag förstår inte på våra vädergudarna. Ena dagen kan det vara vår i luften. I nästa känns det som att vintern har kommit för att stanna. Jag vill ha värme nu!
Jag hoppas att ni alla har haft en lika fin helg som jag. Önskar er en underbar vecka.
Ja kylan har åter kommit till Öland och Kalmar. Igår var det riktigt kyligt. Min kropp strejkade nästan. Jag var så trött. Jag gick och lade mig 19:30. Så det blev en tidig kväll för mig.
Idag är det också kallt. Vi har haft 4 plusgrader. Det har regnat så det är fuktigt I luften. Trots det så har jag varit piggare idag. Har fortfarande ont i kroppen men det är hanterbart.
Som vanligt dagen efter min terapisession så går tankarna till hur det har varit och hur jag skulle vilja ha min framtid. Vi har hamnat i ett läge där vi som familj måste välja väg. När man inte har så många val att välja mellan så känns det som att vi egentligen inte har något val.
Man är lite nervös då man inte vet hur framtiden kommer bli, men man är så klart även nyfiken. Går det som vi planerar så känns det som en nystart. Kanske är det just det som man ibland behöver för att inte spinna runt i samma hjulspår?!
Jag älskar havet. Att sitta och titta ut över havet får mig att känna en inre frihet. Det är som att allt stannar upp för ett ögonblick. Tänk om man hade haft en stuga med utsikt över ett hav med fin sandstrand?! Helt underbart. Men...Det blir att besöka stränder i stället.
Jag och Stéphanie har haft hand om mina två barnbarn. Det är alltid så roligt att ha dom. Dom är så fina ♥️
Nu blir det kväll för mig. Jag hoppas att ni har haft en fin dag. Hur har vädret varit hos er?
Igår tog jag, Benjamin, Liam och Pontus en långpromenad vid havet. Så underbart väder vi hade. Solen sken. Det var varmt och gott. Promenaden tog oss till stan. Det var lite folk ute. Ja det märks nu att våren har kommit.
Idag blåser det dock som bara den. Hoppas det går över snart. Med blåsten kommer kylan och det tycker inte min kropp om. Jag får ont I leder och muskler.
I morgon är det åter terapi. Haft uppehåll i 4 veckor. Tiden går så fort. Första veckan tycker jag att det går så sakta. Sedan är det som att ett hjul börjar snurra och tiden springer iväg med den. Helt plötsligt så är det dags för en ny session.
Igår när jag var ensam hemma (Ja ensam och ensam. Mina pojkar var hemma men dom ser man inte röken av på förmiddagen 😉) så slog en tanke mig. Bara så där från ingenstans: Jag har gjort det som jag trodde förväntades av mig. Vad jag själv ville hade ingen betydelse. Mina tankar räknades inte. Mina känslor kördes över. Jag gjorde mycket för att slippa men ändå så gjorde jag inget.
Ja jag vet. Det låter väldigt motsägelsefullt. Men jag vet inte hur jag ska förklara det på ett bättre sätt. Det känns som allt är mitt eget fel. Men någonstans efter 3 1/2 års terapi så börjar jag inse att det inte alltid var mitt fel. Det är nu min terapeut skulle ha sagt: DetVAR/ÄR inte ditt fel! Men ibland känns det fortfarande så. För jag gjorde det som jag förväntades att göra. Jag skulle sagt ifrån högre. Men vet ni hur svårt det är att göra sin röst hörd när man inte alltid kan få fram något ljud?
Ja...Jag lär mig fortfarande mycket om mig själv. Varför jag tänker dom jag gör. Varför jag ibland kan reagera på ett visst sätt. Jag är så glad över att ha fått en sådan underbar terapeut faktiskt. Det är inte alla som får det tyvärr. Man måste lita på personen och för mig tar det tid att lita på någon. Att prata med någon om ens tankar och känslor är inte det lättaste. Jag försöker i alla fall.
Nedan är foton som jag tog på promenaden igår. Att se havet får mig att känna en inre frid. Älskar att se havet. Det känns som att evigheten vilar där bortom horisonten.
Ni får ha en fortsatt fin söndag. En stor kram till er ♥️
Åh vad jag saknar den tiden då jag hade alla mina barn hemma. Saknar gemenskapen vi hade. Vi gjorde en massa roligt tillsammans. Vi bowlade, gick till badhuset. Campade, spelade golf. Vi gick ut och åt god mat på restauranger. Det var ofta folket vände på sitt huvud när vi kom. Vi var rätt många. Men det var så roligt!
Ikväll fick jag tillbaka en stund från den tiden. Vi åkte till Kalmar för att bowla. Vi var 10 personer så vi fick ha två banor. Två av mina barnbarn var med. Vi var inte alla men vi som var där hade superroligt 🥰 Jag förlorade med ett poäng. Fredrik hade turen att få ner en kägla mer än jag. Lite störigt! Men vinsten för mig låg i tiden jag fick tillsammans med min familj.
Dagen idag har gått fort. Tycker tiden springer iväg. Idag har det varit superskönt väder. Varmt och gott. Jag kunde känna våren. Härligt!
Jag hoppas att ni har haft en fin vårdag. Önskar er en fin kväll. Kram kram ♥️
Ny dag med nya möjligheter. Vaknade tidigt men känner mig ändå pigg. Har nog sovit bra i natt. Kommer i alla fall inte ihåg om jag har varit vaken.
Förra veckan hade pojkarna påsklov från skolan. Idag återgår allt till det vanliga och går in på rutiner igen. Rutiner är bra. Det är dom som formar en dag. Jag har fått i mig dagens första kopp kaffe. Frukosten är avklarad och jag funderar över hur min dag ska se ut.
Ja vi är inne i april månad. Våren har kommit men den kom inte med någon värme. Det har regnat så det är ganska så blött. Jag hoppas verkligen att det snart vänder. Min kropp behöver värme!
Nu ska jag börja dagen på riktigt. Jag önskar dig som läser en fin dag. Kram kram!
Man ska vara glad för det man har säger många, och visst ska man vara det. Men innebär det då att man inte kan få sakna det man aldrig fick?
Jag är glad över det jag har. Oavsett hur mitt tidigare liv har sett ut så hade jag vandrat samma väg då jag sitter med facit i hand idag. Hade jag inte tvingats leva det liv jag haft så hade jag inte haft mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat.
Men...fast saker och ting har varit så lever jag ibland med det fortfarande. Ibland hanterar jag det bra, ibland inte. Det är som jobbigast när jag inte hanterar det så bra. Flashbacks som får mig att tro att jag är tillbaka där mitt i helvetet. Ja det får mig att tro att då är nu. Fast jag ser att det är Fredrik som jag har framför mig så säger känslan ett annat. Ibland kan jag tro att Fredrik är någon av mina ex.
Jag tacksam om Fredrik många gånger som tvingas leva tillsammans med mig. Att han bara orkar med mig?! Jag orkar inte med mig själv ibland! Sedan tänker jag: Fredrik har ett val. Han väljer att stanna. Varför? Han säger att han älskar mig. Det är då den stora frågan kommer: Hur? HUR kan någon älska mig?! När jag ställer den frågan till mig själv så dansar minnen från förr framför mina ögon. Jag ger mig själv skulden för det som hände mig när jag var barn, som tonåring och även från vuxen ålder.
I min terapi så pratar vi mycket om det som har varit. Så klart! Det är ju därför jag går där. Jag lär mig om hur vår hjärna fungerar. Att det som varit inte är mitt fel. Men när att veta inte stämmer överens med känslan gör att jag tvivlar.
På fotot sitter jag med mina tvillingar som föddes för 21 år sedan. Jag var 30 år gammal. Trött men jag var så stolt. Hemma hade jag 3 barn som väntade på att få höra att de hade två nya syskon. Jag var en stolt fembarnsmamma. Ensamstående men så stolt.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men man gör det bästa av situationen och jag hoppas bara att mina barn förstår att det var just det jag gjorde. Det bästa av situationen. Jag hoppas inte att dom har saknat något. De har inte haft en närvarande pappa men de har haft en 100%:ig närvarande mamma som har gjort allt för dom.
Ja det blev ett blogginlägg med mina innersta tankar. Hoppas det är okej.
Saknaden är stor efter min pappa fast det har gått 13 år. I december skulle han blivit 90 år.
Ibland undrar jag vad mina övriga syskon tänker och känner. Speciellt dom barn som sällan eller som aldrig hälsade på. Tänker dom något på honom? Saknar dom tiden som de aldrig lade ner på att komma och hälsa på?
Jag var och hälsade på nästan varje dag. Jag ville att mina barn skulle ha en nära kontakt med sin morfar. Jag tyckte att det var viktigt. Jag såg fram emot våra stunder då vi pratade om livet. Att se min pappa titta på mina barn när dom lekte var en fröjd för ögat. Jag kunde se att han var stolt över dom alla.
Än idag så ler jag stort när jag ser påsarna Extra starka halstabletter. Han hade dom för sin muntorrhet. När jag ser bigarråer så ler jag också. Dom älskade han. Vi kunde gå i stan och vi hade ett spår av kärnorna efter oss. Pappa älskade glass och det åt vi ofta när vi träffades.
Jag saknar den tiden. Mina barn älskade sin morfar. Det gör dom fortfarande. De har fina minnen av honom. Det värmer mitt hjärta.
Bilden ovanför är tagen samma år som han dog. Jag fotograferade ofta och det är jag glad för. Fotona och minnena är det enda som finns kvar. Det kan ingen ta ifrån oss!
