web analytics
Gå till innehåll

4

Den 13 December förföljer mig känns det som. För fyra år sedan gick min äldsta son i 6:e klass och sexorna skulle gå lucia i skolan. Min son var stjärngosse. Jag såg fram emot denna dagen men när det var dags så kunde jag inte gå. Jag mådde så dåligt och det var pga andra människor som gjorde allt för att trycka ner en i skiten. De lyckades kan man säga. Jag har dåligt samvete för det än idag. Kommer förmodligen alltid att ha det.

Jag försöker vara med på allt som mina barn gör men man kan inte det alltid. Idag gick min dotter tärna och medan jag tittade på henne så såg jag inte så många andra föräldrar där. De var lätträknade. Jag tänkte att det finns andra barn som aldrig får se sina föräldrar närvara pga arbete tex. Mina barn är inte de enda som inte ser sin förälder där. Jag försöker som sagt vara med men ibland så går det bara inte. Jag har för höga krav på mig själv.

Idag är det den 13:e December och min moster skulle ha fyllt 59 år idag, men i stället för att kunna säga ett stort grattis på hennes födelsedag så får jag säga farväl. Hon begravs idag. Jag kan tyvärr inte åka ner. Vi har snöoväder. Det blåser och snöar som bara den. Jag har dessutom ingen barnvakt.

Jag skulle gärna vilja åka ner och ta ett sista farväl av min moster men jag får leva med det dåliga samvetet att jag inte kunde. Däremot så säger jag inte farväl i heller utan på återseende. Vi ses igen i framtiden, och under tiden så har jag henne sittandes på sin egen lilla plats i mitt hjärta.

Ing-Britt var en mycket fin människa. Mycket snäll som många tyvärr utnyttjade. Hon hjälpte mig otroligt mycket av att bara finnas där. När jag fick tvillingarna så var jag ensamstående med fem barn. Ibland så åkte jag med mamma och min bror och dansade och då stannade Ing-Britt hos mig och hade barnen. När jag började må dåligt i min depression så fanns Ing-Britt där. Det kunde vara bestämt att jag skulle ut och dansa men när det blev dags att åka i väg så klarade jag inte av det pga hur jag mådde. Då stannade Ing-Britt kvar iaf till dagen efter och höll mig sällskap.

Jag saknar henne och kommer alltid att göra det. Hon finns hos mig fast inte synbar. Mina tankar går till hennes tre pojkar. Det är en tung dag för dom. Jag tänder ett ljus här hemma och mina tankar går till killarna och deras mamma. Kl 14 är det dags för andra att säga farväl. Under tiden kommer jag sitta här hemma med mitt tända ljus och tänka på allt fint som har med Ing.Britt att göra.

Vila i frid min älskade moster. Må änglarna sjunga för dig!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

5

Det står om diabetes i aftonbladet. Det kan finnas människor som har diabetes utan att veta om det stod det. Nja...så är det ju oftast. Vi vet aldrig när vi har en sjukdom förrän den blir bekräftad 😉

Skämt o sido. Det ligger nära till hands att jag får det. Mina föräldrar har diabetes och jag har själv haft det under mina två sista graviditeter. Det ville inte försvinna riktigt efter min sista barn. Mina värden pendlar ibland men jag försöker ha koll på det.

Jag ska försöka ta mig tid att gå minst en promenad om dagen. Har möjlighet när barnen går i skolan, men oftast så är det annat praktiskt som tar ens uppmärksamhet.

Diabetes är ingen hälsosam sjukdom. Nej det är väl ingen ingen sjukdom, men diabetes kan döda. Det är ju så fast man tänker inte så långt alltid.

Mamma har fått hjärtinfarkt och är bypass-opererad. Pappa har fått stroke. Inte en gång utan flera ggr. Samt flera tio-attacker. Man får vara mer rädd om hälsan än vad man är. Har man föräldrar som har fått det dom har så måste man tänka mer än en gång. Varför gör man inte det?

Man tänker att det händer aldrig mig, men det kan faktiskt göra det. Man måste se sanningen i vitögat fast det kan vara svårt.

Det blev ett helt annat blogginlägg än vad jag hade tänkt mig. Jag skulle nog inte gått in på aftonbladet ;-). Jag hade tänkt o skriva om kvällen men det har inte hänt något speciellt.

Jag såg på så mycket bättre och det var ju kanon idag. Lill-Babs är ju bara för härlig o höra någon som tex Petter o Thomas Di leva tolka hennes låtar var otroligt. Man märker vilka fina och duktiga musiker dom faktiskt är. Lasse Berghagen var oxå duktig. Ja alla var det men jag tyckte de tre var bäst i kväll.

Nu ska jag natta min kudde. Är trött nu så jag säger natti natti!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Jag är trött! Otroligt trött. Jag funderar skarpt på att gå o lägga mig. Har smått ont i huvudet så det blir nog en alvedon och ett glas vatten.

Mina twins ville att jag skulle komma o hälsa på dom en stund på skolan. Det är så skönt att kunna gå hemma o faktiskt kunna göra barnen glada o göra som de vill. Jag gick dit och var med i skolan 2 timmar. Jag fick äta med dom. Pizza idag så det var ju inte helt fel.

Sen var jag med ute på lunchrasten. Beatrice gjorde sina berömda armband av garn. Hon stod o gjorde dom ute på gården.

Jag fick ett jättefint som hon gjorde. Stolt har jag det runt min handled just nu. Hon flätade med tre fina färger.

Garntrådarna var säkert en meter långa. Men hon gav sig inte utan hon flätade på 😉

Den gick några varv runt min handled 😉

Jag var med under deras nästa lektion som var musik. Det var roligt o vara med. Så duktiga barnen är. De sjöng även en låt på engelska. Efter musiklektionen så var det dags för post o läxa. Sen var det dags för rast igen.

Benjamin hade fullt upp med att spela kula. Innan spelade dom så att den som träffade motståndarens kula vann den direkt.

Nu är det först till 5. Smart tycker jag för de förlorar inte så många kulor då o blir mindre besvikna. Det blir lite mer sport i det hela med.

Ett tag var det bara fotboll som gällde, men nu är det kulor. Iaf för killarna. Tjejerna hoppade alltid hopprep men det har de tagit en paus på nu. Nu är det sandlådan som gäller.

Beatrice gick runt med mig lite på skolgården. Hon berättade att alla i barnen har vars ett träd på o runt skolan. De ska ha koll på det trädet varje årstid. De har mätt trädet de har och skrivit upp det. Sen mäter dom varje årstid för att se hur mycket större trädet har blivit under perioden.

Här har vi Beatrice träd. Hon har mätt omkretsen på den. Hon fick den till 72 cm. De har livlig fantasi barnen. De skulle skriva om vad de trodde trädet tänkte.

Beatrice skrev att hennes träd såg huset som står på andra sidan vägen och att trädet kände frihet. Det längtade kanske att gå ut o gå.

En promenad i stan var kanske trädets önskan.

Hon visade även sina klasskamraters träd som dom har. De är 15 st i klassen o hon visste vilket träd alla de andra hade.

Sen kom vi till Benjamins träd. Det var inte lika stor i omkrets utan enligt Beatrice var den bara 22. Jag tror att den var lite större men jag sa inget 😉

Det var en mycket givande dag faktiskt o jag fick möjligheten att få göra något som många skulle vilja göra men inte kan - få några timmar med några av barnen i skolan!

Tycker det är så skönt att få denna möjligheten. Det är guld värt!

Jag hämtade de små från dagis. Naturligtvis så skulle det regna då. Antagligen bara för att jag gick. Jag frågade som vanligt de små vad de fick för lunch idag.

Pontus: Jag fick ingen ost iaf.
Jag: Ok. Vad fick du för lunch då (frågade jag igen)
Pontus: Jag fick ingen macka heller.
Jag: Ok. Vad fick du då? Vad hade ni till lunch då?
Pontus: Jag fick batelsin iaf.

Batelsin? Vad är det för lunch? Ja det var ju naturligtvis apelsin. Men det får dom efter maten. Vad det var fick jag inte veta. Jag frågade Hampus men han säger alltid kött och potatis. När Pontus är lite mer talför så sägen han alltid kyckling.

Jag vet att de har samma mat som de stora barnen o då jag var på skolan o åt lunch med tvillingarna så visste jag ju att det var pizza, men att få de två små att säga det!!!...det gick inte så bra 😉

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

7

Jag har skrivit inlägg tidigare om idioter som måste gå på oss med många barn. De kan ni läsa HÄR Jag skrev oxå ett inlägg om hur tiden räcker till.

Jag vet att Mirka - Tobarnsmamman själv kan försvara sig men jag blev så arg när jag fick se en kommentar som hon fick i sin blogg i går. I ett inlägg där Mirka skriver om tröttheten. Hon är nämligen gravid igen och är glad o stolt över det. Jag har inte frågat Mirka om jag fick låna kommentaren men jag hoppas hon inte tar illa upp. Annars får du säga till Mirka. För då tar jag bort den.

Postat av: Lisa
Grattis eller inte!!!
Har du inte fått nog nu du är så jävla ego,tänk lite på dina barn !
Vad tycker din övriga släkt om att du föder en massa ungar... Har de inte tröttnat??

2010-11-11 @ 21:01:38

Fan jag blir så förbannad på sådana idioter. Vadå ego? Mirka är väl långt ifrån ego! Hon sätter ett underbart liv till världen och sätter bort sin egentid som många andra får och är bortskämda med.

Vad har släkten med att göra om hur många ungar man sätter till världen? De är väl inte med o försörjer dom. Vilken inställning! Människan som kallar sig för Lisa har inte mycket innan för pannbenet. Ni får ursäkta men något fel är det.

Jag har i flera år fått höra om amma sak om min egen situation o jag har bara 7 barn. Hade jag kunnat hade jag alla ggr skaffat fler! Nu vet jag att jag inte kan bära fler men det är upp till varje vuxen människa att ta ställning till hur många barn man skaffar sig. Så länge man vet att man kan ta hand om dom!

Tänk på dina barn skrev den här Lisa. Det finns dom som har ett eller två barn o som inte kan ta hand om dom. Är det inte stackars barn då? Men visst. Det är ju bara ett eller två barn och det är alltså antalet som är viktigt för många.

Tycker många borde växa upp och det ordentligt.

Mirka! Du är en underbar mamma och jag avundas dig på ett positivt sätt. Jag önskar dig all lycka till med nytillskottet. Stor kram till dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

Man har hört talas om assistenter som utsätter handikappade för övergrepp, men jag har aldrig läst att en handikappad kräver sex av assistenter. Det är säkert vanligt det med. Som allt annat. Jag kan däremot inte förstå hur en handikappad kunde tvinga sina assistenter till att utföra både det ena o det andra. Vad gjorde att de kände sig tvingade till det?

Ja man vet ju aldrig. Man ska aldrig slutas att förvånas egentligen.

Idag är det verkligen slappdag här hemma. Vi satte i gång en film mitt på ljusan dag o myste med barnen. Gott gott. Vad som händer härnäst vet jag inte. Har inget planerat. Vad jag skulle behöva göra är en annan sak 😉

Det är en typisk söndag tycker jag. Grå och tråkig. I morgon ska jag åka 30 mil för att vara med på ett möte. Ett möte som ska bli väldigt intressant att vara med i. Ser verkligen fram emot mötet så jag var ta timmarna som det tar att åka fram o tillbaka med ro.

Slutet på denna månade får jag kanske reda på om jag kommit med i skrivarkursen som är till våren. Hoppas hoppas, men med min vanliga otur så har jag förmodligen inte det. Kanske lika bra att sätta in mig på ett nej, för då blir man inte så besviken som man blir då man tror att man får ett ja?!

Nu ska jag fortsätta med att göra ingenting. Ha en bra dag!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

Grattis mina älsklingar!
Dagen går mot sitt slut och tvillingarna har lagt sig glada och nöjda.
De fick vad de önskade sig. Roligt när man har möjlighet till det, men jag vet att barnen hade varit glada och nöjda iaf.
Av morfar, mig, Fredrik o sina syskon fick Benjamin en fotboll, Bakugan och en skateboard. Beatrice fick målarbok med färgpennor samt tuschpennor. Ett block. Ett paket med hårband och en borste med spegel i. Sen önskade hon sig ett gosedjur. Hon älskar katter så det fick hon.
Fredrik och André hämtade morfar/pappa så att han fick vara med och fira barnbarnen. Beatrice var bara minuten gammal när han höll henne för första gången.
Iris kom oxå och gratulerade. Av henne fick dom vars en armbands klocka som de blev väldigt glada över. Nu kan de själva se vad klockan är om dagarna 🙂
Av mormor och Lasse fick dom vars en mobil med ett kontantkort som de fyllde med 100kr. Behöver jag säga att de blev lyckliga över dom? 😉
De kunde inte vara med idag men de firade tvillingarna när de var här då det var skördefest.
Tårtan gjorde jag idag. Det står BB 8 år. Det syns inte så där jättebra men det står det iaf 🙂
Nu ska jag natta kudden så jag säger god natt o sov gott!

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

3

När man har tvättat två maskiner tvätt. Vikt den tvätt som var färdig och lagt in den i resp garderob. Man har dammsugit nedervåningen och torkat golven. Plockat undan disken. Rengjort kattlådorna samt kaninburen. Gett djuren mat. Man har varit med två barn i skolan och gett dom sitt stöd då de skulle få en vaccinationsspruta. Varit uppe hos pappa och gjort honom sällskap. Packat kläder till alla barnen samt till mig själv.

När jag har gjort allt det. Kan jag då få bestämma vad jag själv vill göra för att varva ner? Eller är det andra som ska bestämma det?

En fråga!

Vad är skillnaden mellan att spela bingolotto och att sitta vid datorn?

För mig är skillnaden att det kan synas att man sitter vid datorn men det gör inte det om man sitter i soffan o spelar bingolotto!

Jag har många ggr fått höra att jag sitter vid datorn o det är för jävligt för jag som har så många barn ska inte sitta vid datorn för jag borde har bättre saker för mig att göra. Visst det kan jag hålla med om! Har man barn har man alltid att göra oavsett hur många barn man har. Men då är min fråga. När ska jag få lov att tänka på mig själv? Vem ska avgöra vad jag ska göra när?

Jag läser nyheterna på nätet. Andra läser den i pappersform. Varför är det skillnad mot att sitta i bläddra i en tidning än att sitta vid nätet o läsa de nyheter som man är intresserad av?

Andra spelar bingolotto medan jag sitter vid tex facebook o är lite social med vänner o släktingar som jag inte träffar så ofta. Eller så skriver jag i min blogg.  På facebook kan bara mina vänner se min aktivitet men i bloggen kan de som vill se vad jag gjort o när jag har gjort det. Ska jag behöva sluta skriva blogg bara för att vissa inte ska se vad jag gör just den stunden då jag skriver min blogg?

Jag är en vuxen människa och jag borde få ta mina egna beslut. Jag gör det jag måste göra på hemmaplan, men där emellan tar jag mina pauser o vad jag gör i dom pauserna borde inte någon ha med o göra egentligen. Visst kan de ha sina åsikter man min slutfråga är iaf. Vem bestämmer vad en annan ska göra på sin egentid? Eller när man tar den och hur man tar den mm mm mm mm. Ja listan av frågor kan bli lång!

Kanske skriver jag blogg för mycket, men jag älskar att skriva. Bara låta orden flöda. Att skriva för mig är oxå ett sätt att få ur mig det jag tänker och funderar på. Men man ska kanske sluta med det?

Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

2

Det dras ner överallt. Det är i äldreomsorgen och det är i barnomsorgen. Just på de ställen som jag personligen tycker att de inte skulle dra ner på.

Det blev jag som åkte på föräldramöte och det var skrämmande siffror faktiskt som man fick höra. Det finns alltså 45 st barn på avdelningen och de har sju st i personalen. De sju ska fördelas på dessa barn. Det har blivit indraget 70%. Är det klokt?

Barnen kan inte gå ut i den mån de tidigare gjort för det finns inte personal till det. Nu försöker personalen göra allt de kan för att de ska kunna gå utanför området men det blir inte som tidigare. Vilket är synd.

Det är barnen som blir lidande och de stackarna i personalen är dom som får ta emot klagemålen från oss föräldrar. Rektorn hade tydligen blivit tillfrågad om att vara med i kvällens föräldramöte men hade valt att avböja. Ja o vad ska man säga om det?

En rektor är en person med ansvar och det är den personen som är chef över personalen. Rektorn har visserligen en chef över sig men det får h*n ju ta med den då. Personalen ska inte behöva ta ansvar över rektorns beslut. Anser jag iaf.

Den trygghet barnen får nu i så unga år har de med sig i bagaget när de kommer upp i åldrarna och då behöver de kanske inte allt det som de är tvungna att sätta in i mellanstadiet som extra lärare för att barnet inte hänger med mm mm.

Ett barn som är van att ta för sig och får uppmärksamhet klarar sig bättre än de barn som inte får det. En barnaskara på 45st delat på sju personer är ganska så mycket. Speciellt med tanke på att det bara är tre av dessa som jobbar heltid. Två av dom jobbar 90%. En jobbar 80% och en 70%. Det innebär att det ibland är mellan 1-2 st på morgonen och lika många på kvällen. Det är inte många.

Nej! Här ska klagas! Men det är inte till rektorn jag tänker gå till utan det blir högre upp!

Annars var det intressant att höra om hur min sons dag ser ut. Vad de gör och försöker göra. Jag var ju med när han skolades in så jag har varit med o sett helheten men det var ändå intressant.

Nu ska jag varva ner o sen blir det sängen för mig!

Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

1

Vissa dagar är stressigare än andra. Det är väckning, dukning, äta, avdukning, tvättning. Skorna ska på. Fel sko. Rätt sko. På med dom. Jackan ska på. Den får vändas för den är ut o in. Knäppas. Barnet är trött och måste bara sitta ner. Upp med barnet. Barnet gnäller. Väskan ska med. Mössan ska på. Rätt mössa på rätt barn. Så där ja. Barnet färdig. Nu återstår det bara 6 till.

Nja. Nu har jag ju några stora som fixar sig själva men man måste ändå tjata på dom mössor o att jackan ska vara knäppt. De två minste äter frukost på dagis. Iväg till dagis o skola. Man ser övriga barn som att sig till bords på dagis. Stressar in fint. Av med skorna o jackan. Hänga upp det o sen in med barnet på avdelningen. Sätta han på sin plats o verka ostressad. Säga hejdå mamma hämtar dig sen. Puss o kram.

Ut i bilen. Vänta in Fredrik som lämnat det andra barnet på den andra avdelningen. Fredrik kommer. Iväg till skolan. Gå r bilen och gå med barnen in. Prata med fröken och höra hur gårdagen var. Säga hejdå och sen hem. Äta egen frukost. Dricka kaffe och försöka varva ner innan arbetsdagen börjar.

Nu sitter jag här. Precis i detta moment. Varvar ner så jag kan stressa upp mig på jobbet sen. Det är skördefest på ön. Folket strömma in idag. I morgon är det förmodligen som mest. Skönt o vara ledig o kunna gå själv o titta. Bara andas in och pusta ut.

Detta är livet för en 7 barns mamma på Öland. Jag älskar det. Det kanske låter som att jag klagar ibland men jag skulle inte vilja byta ut mitt liv med någon annans. Barn är livet. Det är dom som får livet värt att levas.

Ikväll kommer jag ha alla mina 7 barn samlade. Helt underbart.

Intressant? Tycker du om det du har läst? Tryck på gilla knappen 😀 eller pusha vidare

4

Jag har världens finaste barn. Det är bara så.

Jag var ensamstående med mina barn under en längre tid i mitt liv. Jag födde min äldsta son när jag var 21 år gammal. Sambon, barnets pappa stack en vecka innan sonen föddes. Sonen kom en månad för tidigt men han var välskapt och jag fick hem honom efter 3 dagar.

Jag levde ensam med honom tills jag träffade en annan man som blev min andra sons pappa. Det tog fort slut men jag beslöt att behålla mitt barn. Det var trots allt inte bara mannens utan det var även mitt.

Under graviditeten träffade jag en annan man. Min äldsta dotters pappa. När min andra son var 16 månader så födde jag dottern och i samma veva så flyttade jag ifrån hennes pappa.

Jag blev ensamstående med 3 barn vid 26 års åldern. Flyttade in till Eslöv. Eller tillbaka kan man säga för jag flyttade därifrån till dotterns pappa.

År 2000 fick jag kontakt med en man och vi träffades. Blev tillsammans och förlovade oss. Vi gifte oss med men det var inte ömsesidigt...egentligen. Hur som helst så blev det två ringar på mitt finger. Jag blev gravid. Mannen stack när jag var i 7:e veckan o jag bestämde mig för att behålla de två jag hade i magen. Ja jag väntade tvillingar o jag ville inte ta bort de två jag bar på. Trots att jag visste att jag skulle bli ensamstående med 5 barn vid 30-års åldern. Det var inte bara min "mans" barn utan det var oxå mina.

Jag var gravid med två små pluttar och jag bodde på 3:dje våningen. Det tog mig 20 min att ta mig upp till min lägenhet. Jag hade foglossning och kunde knappt gå. Barnen behövde aktiveras och jag hade ingen möjlighet att göra det. Så vad skulle jag göra?

Jo jag bad om hjälp. Jag såg inte det som mnågot misslyckande utan jag såg det som något mycket positivt. Tyvärr så gjorde inte omgivningen det utan de såg det som att jag inte kunde ta hand om mina barn.

Då är man inne på olika synsett på samma saker. Folk tyckte inte att jag kunde ta hand om barnen medan jag tyckte tvärtom. Jag tog hand om barnet på så sätt att jag gav dom det dom behövde trots att det inte var jag egentligen som gav dom det. Jag såg det som att jag gav mina barn möjlighet att utvecklas trots att jag inte kunde springa med dom på gården.

Jag fick mina tvillingar o i samma veva så fick vi en lägenhet på första våningen. Den skulle jag behövt tidigare men bättre sent än aldrig. Jag behöll hjälpen jag bad om o fick. Det tar sin lilla tid att amma och byta blöja på ett barn. Nu hade jag två. Den tid det tar för att ta hand om ett barn hade jag dubbelt av samtidigt som jag hade 3 andra barn att ta hand om. De var då i åldrarna 9, 6, 4 1/2 år gamla. Den näst äldsta sonen samt äldsta dottern räknas som pseudotvillingar då det är högst 18 månaders ålderskillnad mellan dom. Det skiljer bara 16 månader mellan dom.

År 2002 var ett år som jag aldrig glömmer. Det började med att jag hade min 30-års fest där jag gifte mig samtidigt. Jag blev med barn och ca 2 månader från det jag gifte mig stack mannen o jag insåg att jag skulle bli ensamstående med 5 barn. Mamma fick en hjärtinfarkt och blev by-passopererad. Jag födde tvillingarna och de föddes med gulsot. Den farliga gulsoten. Tvilling-sonen var tvungen att få blod 1 månad gammal för att överleva. Min skilsmässa går igenom och två veckor senare får pappa en stroke. På självaste nyårsafton.

Det året hände det som sagt mycket. Både positiva och negativa saker. De mest positiva som hände förutom födseln av mina tvillingar var min skilsmässa. Många tycker att skilsmässor är jobbiga. Tyckte jag oxå till en viss del men inte så som de flesta kanske gör. Jag blev överlycklig ärligt talat. Jag visste vad som väntade mig. Jag visste att det fanns en frihet inom räckhåll och en dag skulle jag få den jag med som så många andra.

Jag levde ensam med mina barn och jag var lycklig med dom. Många sa under graviditeten med tvillingarna att jag inte skulle klara det. De sa det så många ggr så jag började o tro dom. Tills en dag då jag faktiskt insåg att det inte är andra som ska tro en massa när jag vet vad jag klarar av. Vad var det som sa att jag INTE skulle klara det? Nej, ingenting! Inte enligt mig iaf och med facit i handen idag så har jag klarat det helt galant. (om jag får säga det själv)

Men visst ja. Man får inte lov att säga så. Jag har gjort det förr men har då fått veta i klartext att jag skryter. Men jag vet att jag är en bra mamma till mina barn. Jag har alltid försett dom med det dom behöver o har jag inte själv kunnat ge dom det så har jag sett till att dom har fått det oavsett hur mycket hjälp jag har fått bett om.

År 2004 fick jag kontakt med min nuvarande sambo. Vi hade daglig kontakt i ett halvår. Vi träffades och jag bestämde att jag skulle semestra här i Borgholm med barnen. Sagt o gjort. Jag tog barnen o satte oss på tåget där min manlige vän väntade. Vi fick hysa in hos honom och hade i stort sett hela ovan-våningen för oss själva.

Vi träffades hela dagarna och det som man såg i vardagslivet stämde överens med det vi hade delgett varandra i mail, telefon och msn. Vi kände varandra rätt så bra med andra ord. Vi var raka och öppna med varandra vilket är viktigt anser jag.

Många tycker att det gick fort för oss. Vilket jag oxå kan tycka samtidigt som jag inte tycker det. Så mycket kontakt vi hade med varandra de 9 månader vi lärde känna varandra på så tycker jag inte att det var så fort som många andra tycker iaf.

Jag blev med barn och födde en underbar son. Två år senare fick jag ett missfall men året efter födde jag ännu en underbar son.

Nu sitter jag här med mina älskade juveler och jag älskar livet tillsammans med familjen. Sambon hade två barn sedan ett tidigare förhållande så 9 barn har vi tillsammans. En härlig barnaskara. Jag älskar alla barnen lika mycket. I min familj finns inte mina, dina och våra barn utan alla barnen är våra.

Det var nog lättare för mig att ta till mig två barn till än vad det var för Fredrik som skulle ta till sig 5 till men det gick hur bra som helst. Man vänjer sig och älskar man barn som Fredrik gör så är nog barnafötter i huset välkomnande än tystheten.

Barnen är det bästa som finns. De är fina och väluppfostrade. Det säger alla som träffat dom. De är hjälpsamma och kärleksfulla och de ställer upp för varandra. Så som många andra syskonskaror gör. Så nej, jag tycker inte att jag har misslyckat som mamma utan förr tvärtom.

Jag är mycket stolt över mina barn som klarar av att gå med huvudet högt o strunta i dessa negativa människor som gör allt för att se det negativa i det positiva. De människor som gör allt för att trycka ner det som egentligen är bra. Jag är stolt över mina barn som står med båda fötterna på jorden och vet vad som är rätt och fel och gör allt för att leva efter det.

Mina barn är det bästa som finns.

Tycker du om min blogg? Lägg gärna till den i bloglovin eller i följaren till höger 😉

%d bloggare gillar detta: