Jag gör min hemläxa som jag får från min terapi. Måndagens session har fått mig att tänka och reflektera över både mina känslor och tankar. Jag har så svårt att beskriva känslor ibland, mycket för att jag inte alltid vet vad jag känner. Ibland så kan vissa känslor skrämma mig och det kan delvis bero på att jag inte alltid vilken känsla det är som hälsar på.
Det har varit mycket kämpigt genom uppväxten och även genom det vuxna livet och nu är det kämpigt för att framtiden ska bli bra. Det gör vi alla lite till mans men att gå igenom det förflutna för att få en bra framtid är jobbigt. Det tar så mycket energi. Men men, det blir bra i slutändan. Det brukar bli det i alla fall.
Nästa vecka är sista gången innan min terapeut går på semester. Jag vill också ha semester men jag vet att om jag inte fortsätter jobba med mig själv under dessa veckor som hon har semester så blir det extra jobbigt när jag tar tag i det igen. Det går ju lättare och lättare så det är bara att köra på. Någon gång kommer jag över mållinjen.
Jag har suttit och ritat. Är ingen konstnär precis men det är rogivande. Får tänka på annat en stund. Jag skulle vilja lära mig att måla på riktigt. Min pappa var duktig på att rita och måla. Tänk om man hade varit hälften så bra som han var. Dock så tror jag att vi alla har något som vi är extra bra på. Man ska bara hitta det. Jag söker fortfarande.
Nej, nu blir det ett glas isvatten och en plats i solen.
Det är strålande sol ute. Helt underbart. Jag hoppas även att ni får solstrålar mot ert ansikte. Värmen mot min hud får mig att känna lugn inombords.
Det här med känslor vägleder oss ibland. Ena stunden känner man sig si och i nästa stund så. Det borde vara enkelt att veta vad man känner men det är inte alltid så. Det finns stunder som får mig att känna något, men vad? Oftast "vågar" jag inte känna efter. Varför? Jag vet inte. En orsak är att jag vill inte ta tag i känslan för då måste jag ju erkänna att känslan finns där av en orsak. En känsla som andra tvingat mig på. En orsak som inte borde finnas.
Under dagens övning på terapin så insåg jag att känslorna går hand i hand. Den ena känslan kan ge den andra. Jag försöker ta in att det inte är så konstigt att känslorna finns. Försöker tillmötesgå dom på bästa sätt. Det går inte så bra för det första jag gör är att mota bort den.
Min terapeut frågade mig när första gången var som jag kommer ihåg då jag kände mig arg. Jag sa i tonåren, men ju mer jag funderar över det så inser jag att även i varje känsla så finns det en grad så att säga. Känslan har funnits där tidigare men inte i den grad som det var vid den specifika dagen då jag kände att nu är det för mycket. Många känslor som slogs ihop och det var där jag kände en explosion av känslor på en och samma gång.
Jag pratade om att inte synas. Hur skönt det skulle vara. Varför frågade min terapeut. Ja, och vad svarar man på det?! Syns man inte så kan ingen göra en illa.
Idag var det mycket prat men det var väldigt intressant. Det är nog en session som jag kommer reflektera mycket över den kommande veckan. Jag ska försöka möta upp känslorna som kommer. Försöka bena ut de känslor som kommer. Var härstammar den ifrån? Hur möter jag upp den? Framförallt, vad är det för känsla?
Det är så otroligt jobbigt ibland att försöka sortera ut det man känner då man helt enkelt inte vet vad det är för känsla. Den ställer dock till en del i min vardag så jag måste ta itu med dom.
Min terapeut brukar säga att jag ska validera känslan och även det är svårt ibland. Det är som ett erkännande. Jag vet att det är så men det är konflikt mellan hjärta och hjärna där.
Ja det blir en del arbete i veckan. Jag ska lyssna på dagens session, lyssna på återberättandet och göra mina exponeringar när det häller fika och att blunda.
Jag har en helt underbar terapeut. Hon lyssnar och vägleder. Hon snappar upp allt man säger. Sådant som man själv inte tänker på när man har sagt det. Jag har verkligen haft tur som fått en terapeut som verkligen är bra. Det är inte alla som får det tyvärr.
I terapin så har vi gjort en övning som heter Trygg plats. Här har jag min trygga plats. Det var denna bilden som dök upp i mitt huvud. Jag försöker få lite färg i teckningen. Färg i livet i allmänhet. Vi får väl se hur den kommer se ut när den är klar. Jag är ingen hejare på att teckna men det är roligt.
Vilka varma dagar vi har fått ha. Jag har försökt att ta tillvara på dom. Det har blivit lite slapp i solen, men jag har svårt att sitta still så det blir mycket spring. Försöker dock att ta det lugnt.
Igår så trodde jag att det var torsdag. Tyckte att det var flera dagar sedan jag var på terapin. Ändå var det bara dagen innan. Kanske så är mina dagar väldigt långa. Just nu så befinner jag mig hos min son. Det är roligt att få umgås med honom och mina barnbarn.
Terapin går framåt. Sakta men säkert. Ska gå två veckor till sedan har min terapeut semester. Det kan hon behöva. Själv tar jag ingen semester utan jag ska jobba vidare med mina hemuppgifter. Jag ska promenera till stan. Ta en fika någonstans. Sedan ska jag lyssna på sessionen där jag pratar om den specifika händelsen/övergreppet som hände för ett X antal år sedan.
Jag ska även träna på att blunda. Enkelt att göra tycker en del men när jag blundar så känns det som att jag mister kontrollen och minnesbilder blir lite tydligare. Jag vill inte ha honom närmare än vad jag redan har honom. Jag har svårt för att somna. För att somna måste jag blunda. Det slog mig när jag för första gången skulle blunda på terapin.
Ja jag har att göra. Det skapar ångest och oro i kroppen. Det lockar fram känslor som jag gjort allt för att begrava men trots allt det så är det ändå skönt för jag vet att det hjälper. Allt jag gör går sakta men säkert framåt och på sikt kommer jag må bättre.
Nu ska jag ta mitt kaffe och försöka njuta av det i soffan. Önskar er alla en fin dag!
Idag sover jag bättre. Dock vissa nätter som sagt så blir jag hemsökt av mitt förflutna. Många av dom drömmar jag har så flyr jag från någonting eller någon. Jag vet inte. Det har inte visat sig än.
Förr sov jag 2-4 timmar per natt. Idag är det mellan 5-6 timmar. Så det har ju förbättrats. Det är tack vare min behandling för min PTSD. Dock så förstår jag inte varför behandlingen har påverkat min sömn. Ska fråga min terapeut. Är intressant att veta. Ju mer jag lär mig om min hjärna och om PTSD ju bättre är det.
Idag ska jag plocka undan lite. Ta det lugnt och försöka njuta av dagen. Det ser ut som att det blir fint väder. Man får ta vara på de soliga dagarna.
Jag hoppas ni alla får en superfin dag. Kram på er!
Vaknade med huvudvärk. Inte så skönt kan jag säga. Just nu känns det bara tungt men huvudvärken är borta i alla fall.
Igår var det helt underbart skönt väder. Det var varmt och skönt. Fler sådana dagar tack.
Jag är så trött idag. Det är nog en blandning efter terapin igår och det soliga vädret. Idag ska jag bara ta det lugnt. Jag behöver det. Igår gjorde jag ett nytt återberättande. Det var ett tag sedan nu. Det är jobbigt att komma det minnet nära igen. Ibland känns det som att jag har en röra med känslor inombords som jag inte alltid kan sätta ord på. Nu har jag som hemuppgift att lyssna på återberättandet minst 3 ggr denna veckan. Gärna fler. Sen har jag andra hemuppgifter som jag ska göra. Jag är inte arbetslös i alla fall. En av hemuppgifterna är att blunda några ggr om dagen. Lätt uppgift för många men otroligt jobbigt för mig. När jag blundar så är det mycket som kommer tillbaka.
Jag ska försöka komma igång och läsa igen. Ett tag sen nu. Älskar ju att läsa men koncentrationen har inte infunnit sig. Kanske så kommer även den som ett brev på posten 😊 Man kan ju hoppas. Men nu ska jag göra några av mina hemuppgifter. Lika bra och sätta igång. Det är ett jäkla jobb bara, men det går.
Ibland blir jag så ledsen, arg, förtvivlad, irriterad. Tyvärr inte på dom som egentligen är dom skyldiga utan jag blir det på mig själv. Min hjärna är så kluven Ibland. Jag försöker lära mig allt jag kan om hur min hjärna fungerar. Vad PTSD gör för människan. Det är en hel vetenskap. Jag försöker förstå varför jag tänker som jag hör, varför jag gjorde som jag gjorde mm mm. Jag hatar min hjärna ibland. Det hjälper inte men jag blir så trött på denna hjärna. Man har genomlevt ett helvete innan och nu ska man jobba som ett svin för att få ett normalt liv. Det känns som att livet straffar mig ibland.
Min terapeut får tjata på mig. Skämmigt Ibland. Bara hon inte tror att jag inte vill lära mig eller inte bryr mig. Allt går inte in I huvudet på en gång. Det går sakta men säkert in. Jag måste ge mig själv tid, men gudarna ska veta att det är svårt.
Det är blåsigt ute. Små kyliga vindpust drar in genom det öppna fönstret. Skönt ändå. Dock så hade jag gärna velat ha solstrålar som stänkte mot fönsterrutan, men man kan inte få allt här i världen. Det regnar i alla fall inte 😊
Jag sitter i mitt sovrum och funderar över livet. Oavsett vad jag än har varit med om här i livet så har jag det ändå rätt så bra. Jag lär mig saker om mig själv varje vecka som går. Dock så önskar jag många gånger att jag inte skulle varit jag. Jag har mina hemuppgifter som jag får från terapin och dom är faktiskt svåra. En av uppgifterna jag har är att exponera mig med att gå och fika. Inte så lätt. För många är det kanske det men inte för mig. Det drar igång så mycket.
Här hade jag önskat att jag var någon annan. Tänk att bara kunna gå in på ett fik. Le mot kassörskan och beställa mitt kaffe. Kunna sätta mig precis vart jag kunde och ville och njuta av mitt kaffe. Ett bonus att ha med mig en bra bok som jag kunde sitta och läsa. Bara tanken till denna frihet gör mig upprymd och glad. Men så lätt är det inte. Jag fikar gärna, det är inte det. Jag känner mig inte säker bara. Folk strömmar in. Vissa pratar inte svenska. Vad pratar dom om? Råkar dom titta på mig så kan jag känna paniken sprida sig sakta men säkert i kroppen.
När folk tittar på mig så känns det som att de kan se rakt igenom mig. Som om jag inte fanns, eller som att de tittar rakt igenom min själ. Jag vet inte vilket som är värst. Hade varit skönt att kunna vara osynlig för en stund...
Jag ska även exponera mig med att sitta hemma och blunda i 5 minuter tre gånger om dagen. Eller 15 minuter en gång om dagen. Skönt och få vila en stund tänker kanske några men för mig så kommer panikkänslorna som ett brev på posten. Jag ser inget men hör alldeles för mycket. Det blåser. Rosenbuskar utanför skrapar på teglet. Hundarna ger ljud ifrån sig. Bilar kör utanför. Men vänta här nu! Var det ytterdörren som öppnade sig? Plingade det inte till? Fotsteg! Är det inomhus eller utomhus?
Ja fantasin lever sitt eget liv. Jag är så trött på denna hjärna som jag har. Men jag försöker förstå varför jag har den hjärna jag har. Varför det har blivit så här. Kan jag hjälpa det? Nej, men jag ska göra allt för att det ska bli bättre. Här kämpar jag för att jag ska få det bra. Det tar tid men det är värt det. För ett år sedan så gick jag inte så långt ifrån bostaden. Idag kan jag ta mindre promenader i alla fall. Istället för 2000 steg om dagen så kan de bli allt runt 10 000 steg. Vissa dagar mellan 15 000-20 000 steg. Det är alltså betydligt mycket bättre. Vissa dagar så ligger stegen bara på runt 2000 även idag men det är få gånger faktiskt. Alla stegen går så klart inte bara utanför huset utan jag springer en del här inomhus med men jag försöker tänka mig för att jag ska ta det lugnt, varva ner och befinna mig i nuet. Det blandat med frisk luft ska nog göra susen 😊
Ja det är skönt att ha en blogg där jag kan skriva av mig. Få ur mig det som virvlar runt i mitt inre. När jag publicerar mitt inlägg så går jag vidare. Det som har varit, har varit men jag behöver det förflutna för att se mina framsteg. Det är genom dom som jag ser ljuset. Låter det logiskt?
Åter måndag och det innebär ännu en session i terapin igen. Vi skulle gått igenom traumaminnet idag men det blev en annan exponering istället. Jag tycker det är extremt jobbigt att blunda. Bara tanken att inte se vad som händer runtomkring mig får mitt hjärta skena iväg. Jag ser ju inte om det kommer någon. Skulle det komma någon så ser jag ju inte vad dom tänker göra. Jag har inte tänkt så mycket på att jag tycker det är jobbigt utan det är något som bara finns där i min vardag. Nu när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt att jag har svårt att somna. För att kunna göra det så måste jag ju blunda.
Jag har en helt fantastisk terapeut som guidar mig framåt. Tänk om man hade kunnat hyra in henne i vardagen med?! Hahaha...Det hade behövts.
Hon pratar i en lugn varm ton. Hennes röstläge är så långt ifrån hur jag kände mig inombords där och då. Men jag litar på henne. Att sitta där i hennes rum med ögonen stängda bevisar att jag faktiskt gör det. Det blev tre "små" (läs ångestfyllda) exponeringar med att sitta med ögonen stängda. Tårarna brände under ögonlocken, hjärtat bankade och jag kände mig så stressad. När man inte kan använda det ena sinnet så gör man allt för att förstärka något av dom andra. I detta fallet blev det hörseln. Jag hörde folk prata utanför, ljud utanför fönstret och ovanpå allt detta så sitter min terapeut och pratar med mig. Jag försökte lyssna på henne men det var inte så enkelt.
Ja...Jag överlevde dagens session. Trodde inget annat så klart men ibland känns det som ett jäkla hästarbete. Jag jobbar så hårt jag kan och klarar av. Ibland blir jag bara så ledsen för det jäkla arbete som jag lägger ner på att få ett normalt liv. Det borde jag fått ha utan att jobba som ett svin. Ibland känns det som att livet straffar mig för allt skit jag fått varit med om.
Men men, så är det. Jag tar en dag i taget. Har ändå kommit en bra bit på vägen. Försöker se de ljusa stunderna och försöker ta lärdom av allt som händer. Om inget annat så lär jag ju känna mig själv på ett helt annat sätt än tidigare.
Jag hoppas att ni andra har haft en fin dag så här långt. Varm kram och sköt om er!
Varför och om är några återkommande ord. Varför jag? Tänk om?
Jag är så glad för alla dom som verkligen mår bra. Det är dom väl unnat. Är lycklig för dom som slipper att leva med ångest. Det är ett rent helvete! Jag känner mig ibland låst. Innestående i mig själv. Kommer knappt ihåg hur jag mådde innan ångesten tog över mitt liv. Det är en evig kamp men jag gör allt för att vinna över ångesten. Men gudarna ska veta att det är svårt.
Just nu längtar jag till kvällen så jag kan gå och lägga mig. Föra täcket över huvudet och försöka sova till morgondagen. Kanske blir det en bättre dag i morgon?!
Jag har i alla fall tvättat lite. Plockat undan och sedan har jag inte gjort ett skit. Orken finns inte där.
Jag ska försöka ta mig i kragen och göra någon nytta. Försöka få bort den där tomheten som just nu äter upp mig inuti mig.
Dessa drömmar är jobbiga. Vissa gånger vet jag inte om det bara är en dröm eller om det är en handling som faktiskt skett en gång i tiden. Jag hoppas på att det är en dålig mardröm bara.
Livet är son en berg och dalbana. Det går upp och det går ner och det är hanterbart. Det är resan där emellan som är svår och jobbig. Energin försvinner väldigt snabbt ibland och orken tar slut.
Det är ingen lek att ha ptsd. Man kämpar och kämpar men kommer ingen vart känns det som, men tittar jag på helheten så har jag i och för sig kommit långt. Men det är jobbigt att vända livet mot solen än att ha strålarna mot ryggen. Men jag kämpar på 😊
Önskar er alla en fin dag! Här ser det ut som att vi ska gå fint väder. Igår kunde jag gå ute utan jacka. Härligt!
Ny dag med nya möjligheter. Vad ska jag fylla denna dagen med? Ska jag försöka att bara ta dagen som den kommer eller ska jag bestämma mig för vad jag ska göra? Svårt val. En sak ska jag i alla fall göra. Jag ska fortsätta med att rita teckningen om platsen som får mig att slappna av. Svårt det med men jag ska göra ett försök. Skissen nedan är en påbörjan på platsen. Kan ni se vad det ska föreställa? Den är dock inte färdig än.
Ibland har jag svårt att bara ta dagen som den kommer. Jag säger ofta att jag ska göra det men det slutar med att jag stressar igenom disk, städ och tvätt. Gärna allt på samma gång. Men det är skönt ibland att stressa iväg för då försvinner minnen och tankar. Jag flyr med andra ord...och det hjälper inte. Det går inte att springa ifrån minnen och tankar. De kommer ifatt. Jag ska försöka att varva ner men det är svårt men jag ska försöka.
Jag ska i alla fall kela med mina hundar. Jag har saknat dom dessa dagar som jag var hos min son och de har saknat mig. Det märks. Speciellt Sally. Hon var så glad av att se mig. Behöver jag säga att det kändes skönt?!
Jag hoppas att ni alla får en fin dag. Här lyser solen med sin frånvaro men kanske får jag se en glimt av den senare idag.
