Vilken underbar dag det har varit idag. Det är ofta jag säger att jag inte har gjort någonting men sedan när tänker efter så har jag tagit disken, tvättat och plockat undan. Men idag har jag verkligen inte gjort några måsten alls. Det har varit fint väder så jag gick ut i trädgården och solade. Mina leder älskade det. Sedan tog jag o h Pontus en promenad med Sally och Cindy. Gick till hundrastgården här i Borgholm. Den är inte stor. Rätt så tråkig men det är en hundrastgård. Kommunen har inte lagt ner något jobb på den. Inte mer än att ha satt upp ett staket.
Sally älskar ju högt gräs. Hon lägger sig gärna där och rullar runt. Så det blev att leta efter fästingar på henne. Cindy hade inte tid att ligga still och njuta utan hon gick på upptäcktsfärd istället.
Jag hoppas att ni har haft en fin dag med massor av sol. Önskar er en fin kommande vecka. Kram kram.
Vi är redan i Juni månad. Både skönt och skrämmande. Skönt för nu är sommaren på väg och det blir förhoppningsvis många fina dagar med många timmar med sol. Skrämmande för att tiden går så fort!
Idag är det 3 år sedan som jag började på terapin. Jag förstår inte vart dessa åren har tagit vägen. Men det har hänt jättemycket i terapin när jag tänker efter. Jag börjar mer och mer förstå hur min hjärna fungerar och varför jag reagerar ibland som jag gör. Jag har ibland själv svårt att förstå och då är det kanske sämre för de nära och kära. Dom tar det kanske som att jag ursäktar mig. Jag gör inte det. Det har sina anledningar.
Förra sessionen så tog jag upp det här med att känna att jag inte duger som människa. Ibland så kan jag känna att jag inte duger som mamma. Har jag gjort rätt? Vad hade jag kunnat gjort annorlunda? Vad gör jag för fel? Det som är självklart för en del är inte lika självklart för alla!
Jag har 7 barn och jag har försökt att finnas där för samtliga barn. Stöttat och hjälpt i den mån jag har kunnat. Det jag inte kunde tog jag hjälp till. Mina barn skulle inte sakna något. Dock så fick jag höra av vissa släktingar att jag inte kunde ta hand om mina egna barn. Var jag en dålig mamma för att jag sökte hjälp? Det enda jag ville var att barnen skulle få det så bra som möjligt! Om jag som mamma inte kan ge mitt barn det dom behöver, är jag då en dålig mamma? Eller är jag en dålig mamma som inte tillgodoser de behov som mina barn behöver och ska få?
Ibland kan jag snudda vid tanken på att jag är den bästa mamman till mina barn. Barnen tycker kanske inte detsamma, jag vet inte. Men jag hoppas att dom kan känna att jag gjorde absolut mitt bästa. Ofta kan jag tänka att jag är världens sämsta mamma. Rädd för att jag har misslyckats totalt. När något är på väg att gå åt skogen för mina barn så är tanken och frågorna där: Är jag skuld till det? Kunde jag gjort något. Vad kan jag göra? Kan jag inte hjälpa till så känner jag skuld direkt.
Jag hade en väldigt tuff och svår uppväxt och jag har haft det mycket svårt under delar av mitt vuxna liv. När jag tänker på det min terapeut sa om de år som jag egentligen hade ett helvete och på de år som jag har levt i trygghet så är det fler år i helvetet än i trygghet. 27 år i skräck och 18 i trygghet. Det är en viss skillnad. När jag ser det i skrift så ser jag det tydligare. Det är kanske inte så konstigt att jag reagerar på ett visst sätt i olika situationer?! Det är kanske inte konstigt att jag ibland kan reagera som att jag inte är trygg i vissa sammanhang? Min hjärna kan känna sig hotad även i trygga situationer. Jag har en del att tänka på. Eller rättare sagt, min terapeut får mig att tänka på en hel del. Försöker vända mitt tankesätt om mig själv. Det är svårt men jag försöker. Att se sitt egna värde som människa är inte alltid så lätt och så självklart!
Ja...Mina tankar denna första sommardag. Jag hoppas att ni alla får en underbar dag med massor med sol. Igår satt jag ute i trädgården med hundarna. Dom älskar att springa runt och leka där. Nedan några foton på några av hundarna. Mimmi som inte finns med hade inte riktigt tid att vara stilla 😊
Fanns det ett liv innan internet? Vad gjorde man på den tiden? Känns som evigheter sedan.
Jag hade mina 3 äldsta barn. Jag tror att året var 1999 när jag skaffade internet hemma. Mobilen skaffade jag 1994. Det är stor skillnad när jag tänker på hur det var innan internet och mobiltelefon. Man var mer social på ett annat sätt. Barnen sprang och lekte. Vi var ute mycket. Idag så får man dra bort barnen från sina datorer. Visst, vi umgås idag med men det är ändå mycket dator och mobiltelefon. Inte bara för barnen utan det gäller även vuxna.
Jag jobbade mycket vid datorn tidigare. Jag skrev recensioner och olika artiklar. Internet idag behöver många och det är bra att det finns. Det gäller att prioritera. Vad är viktigast? Är det inte arbetet det gäller så skulle det kanske vara läge med att umgås med sina vänner i det verkliga livet. Eller umgås med nära och kära på hemmaplan.
Men tekniken går framåt och ibland tvingas man att använda sig av den för att komma någonstans i livet. Man får bara se till så att den inte tar över. Det är ju ett ansvar som alla individer går bära på sina axlar.
Jag önskar er alla en fin dag. Njut av det soliga vädret. Kram kram.
Sedan barnsben har jag känt mig onormal. Fick ofta höra att jag inte var som alla andra. Blev gärna jämförd med andra människor...speciellt människor som de inte tyckte om. Jag kände mig alltid utanför och jag tillhörde inte någonstans. Det slutade med att jag inte kände mig normal.
Idag på terapin så säger min terapeut: Har du tänkt på att du kanske var normal?...och dom andra var dysfunktionella?
Ja hjärnan arbetade på högvarv. Min första reaktion när hon sa det var att skratta och ställa frågan: Skulle jag vara normal? Tyckte det lät befängt. Och någonstans snuddar jag vid frågan: Kan det vara så? Är jag normal? Är det inte hos mig felet ligger? Du var bara ett barn säger min terapeut ibland! Ja...Jag var bara ett barn. När jag tänker på det ibland så blir jag inte bara ledsen. Jag kan bli arg. Varför i helvetet gjorde ingen något? För visst fan måste något ha sett något? Märkt något? Om dom nu tyckte att jag inte var som andra barn så kan orsaken kanske vara att jag genomled ett helvete!!! Det värsta är att jag vet att det fanns människor som visste men som gjorde ingenting. Det gör mig så oerhört ledsen. Var jag inte värd att räddas? Det gör ont. Fruktansvärt ont. Att känna att man inte har något värde...Ja det önskar jag ingen!
Den lilla flickan inom mig. Hon finns. Hon lever. Hon hade ett rent helvete rent ur sagt. Den lilla flickan är jag. Jag försöker ta till mig henne men det är svårt. Jag vet att hon bär på mycket som jag har försökt att glömma. Det går inte. Men jag har ändå gått från att vända mig ifrån henne till att titta på henne. Ibland vill jag bara öppna famnen för henne men det är också svårt. Gör jag det då blir hennes erfarenheter mina. Vilket dom redan är men det är så mina tankar går.
Jag gick från dagens terapi med många tankar och funderingar. Nästa vecka på måndag är min terapeut semester så jag har två veckor stt fundera vidare.
Jag hoppas ni alla har haft en fin dag. Sköt om er!
För 25 år sedan satt jag med två pojkar på 4 1/2 och 16 månader gamla och en nyfödd flicka. Jag var stolt, lycklig och ledsen. Allt på en och samma gång. Lycklig över att ha mina små underverk. De lyste upp mina dagar. Ledsen över att jag var på väg att bli ensamstående mamma. Det hade jag varit tidigare men det kändes annorlunda denna gången. Nyförlöst och trött. Vilket inte var konstigt. Jag försökte bygga upp en fungerande vardag. Min dotters biologiska pappa fanns på sätt och vis fortfarande i bilden men jag visste vart det skulle gå. Det var både sorgligt och befriande. Sorgligt över att jag hade misslyckat ännu en gång. Befriande över att känna mig fri. Jag kunde ge mina barn en annan trygghet mot vad de hade där och då.
Jag visste inte att det var en flicka jag gick och bar på. Jag som hade två pojkar sedan tidigare blev lycklig över att äntligen få en flicka. Dock så blev jag rädd samtidigt. Hur skulle det gå för min äldsta son nu? Det var speciellt han som var utsatt för misshandeln. Jag gick emellan så gott jag kunde. Att komma därifrån var inte lätt. Gudarna ska veta att jag gjorde allt jag kunde. Fria blev vi när jag äntligen fick en lägenhet i Eslöv. Vem kunde tro att det skulle kännas befriande att komma till Eslöv?! Inte jag. Så många gånger som jag har mått dåligt där. Speciellt efter jag träffade tvillingarnas biologiska pappa. Ångest ibland av bara tanken på Eslöv. Tänk att en plats kan få en att reagera så negativt?!
Vi blev fria. Jag uppfostrade mina barn på egen hand. Ingen fäder ville ta ansvar för sitt barn. Tråkigt! Men vi har klarat oss. Så gott det har kunnat i alla fall. Jag har gjort mitt bästa. Alla har vi fel och brister, så jag har mina. Men hur allt än har blivit så har jag alltid tänkt på barnets bästa. Det är barnens trygghet som varit det viktigaste. Det är för dom jag lever. Dom är ljuset i mitt liv!
Tänk om man visste hur livet skulle bli. Så lätt allt hade varit. Många gånger idag så väller det som varit över en. Oavsett om man vill det eller ej. Det finns bara där på näthinnan. Försöker tänka att det var då. Idag är nu. Jag försöker ta lärdom av allt som hänt för att göra det bästa för framtiden. Jag kämpar på.
Det finns ljusa stunder med i vardagen. Idag har vi gratulerat min 25-åriga dotter. Det var trevligt. Vi åt och fikade. Tänk vad tiden går. Att hon helt plötsligt är 25 år känns konstigt. Förstår inte vart tiden har tagit vägen. Tänk att den där lilla knytet på 3700 gram och 49 cm lång helt plötsligt har förvandlats till en underbar, kärleksfull, vacker och snäll ung kvinna?! Ja jag är en stolt mamma!
Grattis Stéphanie ❤️ hoppas du får en fin dag. Älskar dig ❤️
Jag lever ju med fibromyalgi och alla som lever med den vet hur livet kan vara med den. Det onda flyttar sig bland annat och vissa dagar är värre än andra. Förra söndagen började jag få ont i mina höfter och jag tänkte att det säkert var fibromyalgin som gav sig till känna men jag börjar tro att det är annat som är fel. Jag har fortfarande ont och från att ha börjat i vänster sida så har det gått över till höger samtidigt som det sitter i vänster. Så kan det vara så klart men jag tycker det är konstigt att det onda sitter kvar en vecka senare. Det blir inte bättre. Jag har ibland så ont att jag inte kan gå. Jag förstår inte vad det är som är fel. Var hos doktorn i fredags. Hade jag ont innan så fick jag ont när jag gick därifrån. Jag fick ett recept på lite starkare tabletter än Alvedon. Det hjälper till en viss del men inte helt och hållet.
Kanske vet jag vad felet är. Det skulle inte förvåna mig om det är som jag tror.. Det ligger nära till hands i alla fall. Jag har förmodligen gjort för mycket. Gjort mer än vad kroppen egentligen klarar av. Men jag gjorde inte mer förra söndagen än vad jag brukar göra. Jag tvättade en maskin tvätt och städade mitt kök. Men.. Det är förmodligen något som jag gjorde för mycket den söndagen. Jag måste lära mig att ta det lugnt. Inte göra allt på en dag. Nu sitter jag här och kan inte göra något. Kanske så lär jag mig nu denna gången! Men det är så svårt att inte göra något.
Jag vill mer än vad jag klarar. Sedan vill man inte att andra ska tycka att man är lat. Det är ofta som jag själv tycker att jag är lat men det är också vad jag ofta har fått höra att jag är under årens gång. Sedan att jag har haft problem med mina leder sedan ungdomen spelar ingen roll. I mångas ögon var/är jag lat och det är så klart jättetråkigt att höra. Men nu måste jag tänka på mitt mående. Jag klarar inte av det helt enkelt och jag måste acceptera det! Det blir en utmaning!
Jag ska i alla fall göra maten för det är ett måste. Men det blir nog allt med.
Jag hoppas att ni har det bra. Önskar er en fin och mysig eftermiddag och kväll!
Helgen är gången och vi har en ny vecka som ger oss nya möjligheter till det man vill göra här i livet.
I lördags var det cruising I stan. Tanken var att vi skulle gå ner som vi alltid har gjort men det blev inte så. Jag och Beatrice hade Nellie och Sebastian från lördagen till söndagen så vi tog en tur på dagen i stället. De fina bilarna var inte ute då. Liam hade vi med. Han gick en bra bit i stan faktiskt. Vi gick till Dollarstore och köpte lördagsgodis till barnen. Sedan gick vi ner till stan och till graven för att sätta en blomma. Nellie ville hjälpa till och vattna och Liam ville tvätta av gravstenen. Dom var så duktiga. På vägen hem köpte vi glass som barnen sedan åt i trädgården. Det var bus och lek. Precis som det ska vara när barn finns i närheten.
I söndags så hade vi konfirmation. Sist ut i barnaskaran är Pontus. Nu får jag vänta in barnbarnen. Om de ska konfirmeras vill säga. Det var fint. Vädret var bra såvi kunde sitta ute i trädgården för att fika. Vi var inte så många. Tror vi hamnade runt 14 stycken. Det är inte antalet som är det viktiga utan det är vem som är där. Det är vad jag brukar säga till barnen.
Beatrice har varit hemma en vecka nu. Idag åkte hon hem. Känns redan tomt, men vi ses snart igen. Jag och Stéphanie åker väl över innan semestertiderna börjar. Idag så har vi solat en stund, fikat och spelat spel. Det har varit en skön dag faktiskt. Trots att det är måndag. Med måndag så innebär det terapi för min del. Vi pratade om lite allt möjligt. Jag närmar mig "den lilla flickan" mer och mer. Positivt så klart men det gör ont när jag inser vissa saker. Jag jobbar på i alla fall.
Nu ska jag in och laga mat till barnen. Jag hoppas att ni allaha en fin och solig dag. Kram kram!
Lilla Elvira ❤️ välkommen till världen du underbara flicka ❤️
Min lillebror har fått sitt efterlängtade barn. Jag är så glad för hans skull. Som han har längtat! Ja, jag med. Ska bli så roligt och få följa hennes resa här i livet.
Ett stort GRATTIS till Peter och Susanne 🥰
Att se ett nyfött barn är så underbart. Finns det något bättre? Nej! Absolut inte! Att jag älskar barn har väl inte undgått någon då jag har sju stycken själv. När jag väntade mina barn så mådde jag så bra psykiskt. Jag hade ont överallt men det spelade ingen roll. Bara tanken på att jag bar på en framtid gjorde mig så lycklig. Ett liv som skulle få möta världen. Tänk att det lilla livet var en del av mig?!
Idag har jag och Beatrice klippt Sally och Tjabo. Har klippt deras klor med. I morgon är det Corall och Mimmis tur. Vädret är bra. Inget regn men lite kyligt. Det är ändå skönt ute. Får se om det blir regn. Brukar bli det när det är cruising i stan!
Vad gör man om man har hamnat i ett hamsterhjul? Det snurrar och snurrar och jag kan inte hoppa ut. Jag vet att om jag skulle komma ur det så blir det en vändning i livet. Stannar jag kvar så är det samma hjulspår jag kommer gå i. Vill jag det? Vad krävs för att en förändring ska ske? Måste jag slungas ut eller ska jag våga ta steget bort? Vad är jag rädd för? Kan det verkligen blir bättre eller har jag hamnat i en återvändsgränd?
Förändringar i livet kan vara läskiga. Men det kan bli en klar förbättring. Men det kan ju också bli sämre. Ibland är det svårt och lyssna på vad hjärtat vill för det säger inte samma sak som min hjärna. Min hjärna säger: Släpp taget och slunga dig ut. Mitt hjärta säger: Spinn!
Men varför? Vill jag att det ska spinnas runt för att det på något sätt ändå känns tryggt så? Eller är det för mitt dåliga samvete skull? Jag vet inte. Jag känner mig som världens sämsta människa! Varför kan jag inte bara känna en genuin lycka för det jag har? Livet har varit värre!
Missförstå mig inte. Jag är så lycklig över att få ha mina barn och barnbarn i min närhet. Det är livet utöver dom så är det tråkiga. Mitt liv som människa utöver min mammaroll. Jag älskar att vara mamma men skulle gärna vilja vara något mer utöver det. När barnen var små så levde jag för dom. Nu är de flesta vuxna. Mina yngste är 15 och 17 år gamla. Dom behöver inte mig på samma sätt mer. Så nu har jag i stort bara mig själv. Helt plötsligt så blev livet väldigt tomt och fattigt. Vem är jag förutom att vara mamma till mina barn?
Terapin får mina ögon att öppnas ibland. Känslor och tankar avlöser varandra. Ibland när jag tänker på det vi pratar om där så kan jag känna att jag är värd så mycket mer än vad mitt liv ger mig idag, men snabbt så slänger jag undan mattan under mina fötter och säger: Skulle inte tro det!
Ja...Ibland undrar jag om detta är det som livet har i beredskap till mig. Tjäna andra...och vara glad för det jag har, för det kunde varit värre. Mitt liv har vänt i helvetet ett par gånger genom åren. Så jämfört med det så befinner jag mig i himmelriket, så klaga inte!!! Men ändå så är det det enda jag gör ibland. Idag är en sådan dag!
Jag har världens bästa läkare. Hon är noggrann och går igenom allt som behövs vid en undersökning. Hon lyssnar och tar allt på allvar. Men med en bra läkare så kan det tillkomma negativa saker. Så som att hon alltid är väldigt upptagen. Man får en tid som hon ska ringa till en. Har man tur så ringer hon samma vecka i alla fall. Det blir sällan den dag och tid som man har fått. Jag brukar kunna vänta tills hon har en lucka i sitt schema men idag är jag lite grinig faktiskt.
Jag har så ont i min ena höft. Har svårt för att gå. Kan inte ta på mina skor. Att gå I trappan är ett heltidsarbete. Jag och tvillingarna samt Liam gick ut för att göra i ordning graven hos mina svärföräldrar. Köpte en ängel med som vi satte på graven. Sedan gick vi ner till stan och tog en fika. Jag kunde knappt gå. Middagen hemma fick min dotter göra idag. Det var jättegott så jag klagar inte men det känns dumt att låta henne göra maten. Men jag kunde ju inte stå upp.
Just nu sitter jag i soffan och tarcdetblugnt. Försöker få mina höfter att vila. Det behövs. Jag väntar fortfarande på ett samtal från min läkare men risken finns att jag går vänta i evigheter. Jag hinner bli "frisk" innan jag får kontakt med henne.
Nedan sitter Lille Liam. Mitt yngsta barnbarn. Hans pappa Benjamin och Beatrice var med och fikade. Benjamin och Beatrice är mina tvillingar 🥰
Ha det gott. Sköt om er!
För och efterbild. Jag gjorde inte så mycket men tog bort ogräset I alla fall och satte dit en ängel.
