Kategori: Livet

Ännu en bikt från verkligheten. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Tänk att någon vill spendera resten av sitt liv med mig?! Ibland undrar jag hur min sambo kan stå ut med mig när jag själv inte gör det ibland.

Jag har ett bagage med mig som jag har dragit med mig under alla åren. Fast man har kommit ifrån helvetet så trillar man ibland tillbaka i samma hål som jag en gång var i. Varför? Jag blir den person som min före detta var. Varför? Det hela bottnar i osäkerhet. Ibland försöker man hitta något som man vet inte finns där. Man gräver djupare och till sist har man sårat den man älskar.

Jag har svårt att tro ibland att min sambo verkligen vill leva med mig i resten av sitt liv. Vad har jag gjort för att förtjäna det? När jag ibland tycker att jag inte är värd någonting. Jag är någon som ingen borde ägna sin tanke åt. Det kan jag ibland tänka. Jag vet att det bottnar i dålig självkänsla.

Många tror att jag är en tuff kvinna och det är jag väl till en viss del, men jag är även en mycket känslig person. Jag kan ryta till och säga vad jag tycker men inom mig så är det ibland kaos. Ett kaos som jag ibland inte kan reda ut. Vad gör jag då? Jag vet vad jag skulle vilja göra men det fungerar inte. Att ligga under täcket i ett mörkt sovrum hjälper ju inte precis. Eller hur? Men det är vad jag skulle vilja göra ibland. Stanna tiden och fly bort från verkligheten bara för ett litet kort ögonblick.

För 12 år sedan hamnade jag i en mycket djup depression. Idag tar jag medicin för att "fungera" så bra som möjligt. Men fast jag har min medicin så gör jag som alla andra vanliga människor gör, dala ner lite grann i humöret. När jag dalar ner så blir det i en liten depression och då måste jag försöka göra allt för att inte fastna där. För att sakta men säkert kunna kravla upp ur mörkret så skriver jag som jag gör nu i denna stund. Det är skönt att ibland bara kunna skriva ut det man bär på, och sedan blir man en ny människa.

Den som inte varit i en depression har kanske svårt att sätta sig in i hur det kan kännas och vara. När jag fick min "diagnos" så förstod jag ingenting men jag blev samtidigt överlycklig för det bevisade att jag faktiskt inte var galen för det fanns en orsak till varför jag var som jag var. Det gör mycket faktiskt. Ibland vet jag inte varför jag dalar ner men ibland gör jag det  Ibland kan det bara bli för mycket och ibland så försätter jag mig själv i dessa situationer. Korkat av mig men det är många gånger på grund av min osäkerhet.

Jag älskar min familj, min sambo och mina barn. De är dom viktigaste personerna i mitt liv. Jag vill aldrig mista dom. Jag har ett vuxet barn som bor tillsammans med sin flickvän hos hennes föräldrar. Oavsett om sonen är vuxen så är man ändå orolig för honom. Jag kommer förmodligen alltid vara det. Lika mycket med honom som hos resten av mina barn.

Förr visste jag inte vad kärlek var. När jag fick mitt första barn så fick jag så mycket tillbaka och det bara av att finnas där. Det var stort att bli mamma. Sedan blev jag mamma till ett barn till och sedan ett till och sedan ett till osv. Jag har idag sju barn och jag har ofta fått höra att jag skaffat mina barn för att jag vill ha barnbidrag. Korkat sagt för inte kan man leva på ett barnbidrag precis när man har barn.

Mina barn ger mig så mycket och jag älskar min stora familj.Visst blir det tjafs och bråk mellan barnen ibland men det tillhör på något sätt. Vi är kanske lite mer högljudda än andra familjer då vi är lite flera men det kan ju bero på att det är mest killar i familjen med 🙂

Ja det blev lite blandat i mitt blogginlägg men det var skönt att få skriva av sig iaf. Ha en fin dag. Jag ska försöka ta mig ut och ta mig en promenad i det fina vårvädret.

#blogg100 har gått av stapeln. Detta inlägget är det 9:e av 100.

Varannan svensk är fet läste jag. Då är jag den där varannan. Jag vill bli av med min mage!!!!!! Jag struntar i hur mycket jag väger för det är inte vikten som är det viktiga för mig utan det är magen som jag inte får bort.

Så nu har jag fått gnälla lite idag med. Ska fortsätta med att berätta att jag har ont i min axel. Jag har haft det från och till nu i flera månader och att ha ont gör en trött. Det har jag märkt. Jag blev erbjuden att ta en kortisonspruta i axeln men jag tyckte inte det lät som en bra idé. Jag hatar sprutor. Jag kommer att dö om jag tar den. Men jag börjar faktiskt fundera på om jag inte ska ta den i alla fall. Den kan ju faktiskt hjälpa!

Jag får se hur jag gör. Jag vill ju gärna kunna sitta i vilande ställning utan att ha ont samtidigt så vill jag ju kunna göra saker och ting hemma utan att behöva gråta för att jag får så ont.

Gnäll gnäll gnäll, jag vet. Men det är skönt att kunna göra det ibland. Något positivt är ändå att jag inte har så ont i mitt öga som i går. Än så länge ska jag kanske skriva för man vet ju aldrig.

Idag är det utvecklingssamtal för min lille pojk Pontus. Det ska bli roligt att höra hur duktig han är. Det är mammas plutt. Han är 6 år gammal och ska upp till den stora skolan till hösten. Då ska han in i sexårsgruppen. Sedan har jag inga dagisbarn mer. Vart tog den tiden vägen???

Jag läste om Margareta som lever i fattigdom och det är i dagens Sverige. Helt ofattbart att någon som har arbetat sedan de var 14 år gammal ska leva på futtiga 6800 kr i månaden. Jag vågar knappt tänka på vad jag själv kommer att ha när jag går i pension. Det är faktiskt skrämmande tanke. Jag blir kanske oxå en rekordfattig pensionär en dag.

Läste att hon kom från Hörby 🙂 Jag har själv bott i Hörby men det var många år sedan, men jag kommer ihåg att jag trivdes där. Det är ju där jag skapade de riktiga vänskapsbanden med mina kompisar. Vi har ingen kontakt idag mer än på facebook och det tycker jag är synd. Skulle gärna vilja ha mer kontakt med dom, så som hälsa på, ringa eller bara skriva till varandra.

Men livet går vidare som det heter. Nu ska jag göra mig i ordning för utvecklingssamtalet. Ha en fin dag!

Intressant?

Prinsessan Madeleine har blivit mamma. Så roligt för henne. En liten prinsessa blev det 🙂 Det var inte så längesen man såg bilder på henne själv som barn. Jag samlade på bilder och artiklar om kungafamiljen då jag var tonåring och jag tycker inte att det är så längesen som jag klistrade in bilder på lilla Madeleine då i min bok.

För er som undrar: Nej jag samlar inte på kungafamiljen nu hahaha

Jag läste förresten i expressen om nyheten och där skrev dom att Madeleines dotter är unik. Är inte alla barn det? När de skriver unik så menar dom att Madeleines dotter är den första att födas utanför Sveriges gränser. Ja när det gäller inom den kungliga släkten, men det finns ju massor med barn som annars har fötts utomlands. Så värst unikt tyckte inte jag attd et var ändå trotts allt.

Jag vann ju en tävling där priset var 2500 kr hos Bamba.se. Jag har försökt att beställa där nu två gånger, men det är något som strular till det. Jag hoppas de snart fixar till det så att jag kan beställa mina leksaker. Jag har en son som snart fyller år så jag tänkte förgylla hans födelsedag lite 🙂

Jag surfade in på adlibris och fann boken I kroppen min av Kristian Gidlund. Den vill jag ha. Någon som har läst den? Jag följde hans blogg och jag vill gärna läsa boken med. Den kostar nu bara 49 kr på adlibris så jag ska nog slå till.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz skriven av Göran Rosenberg är också en bok jag vill läsa. Jag är mycket intresserad av judarnas förintelse. Det är så ofattbart oförståeligt om hur man kan göra så mot andra människor. Man läser och läser om det men man blir inte klokare för det, men det är intressant att höra andra berätta om det som hände.

Judarnas förintelse får aldrig glömmas bort. Aldrig!

Vilken händelserik helg det har varit. I alla fall i igår. Det var många blandade känslor som kom på en och samma gång. Det var glädje och sorg samtidigt. Saker hände som jag blev väldigt rädd för men det ordnade sig till slut. Jag ska försöka ta det från början till slut.

Vi åkte till Eslöv i fredags med tåget för att närvara vid min brors och hans tjej förlovning samt fem års förlovningsfirande som strax efter festens början övergick till äktenskap. Nästan alla i lokalen visste inte att det skulle bli en vigsel utan de blev väldigt förvånade när vigselförättaren kom och sa att vi skulle stå upp för det kommande brudparet.

In tågar min mamma och hennes sambo som numera är hennes make. De var ett vackert brudpar och jag önskar de all lycka till. Jag och Lasses dotter Veronica var vittnen så vi fick stå bredvid brudparet. Veronica bredvid sin pappa och jag bredvid min mamma. När det var dags för att sätta ringarna på fingrarna så fick jag ta hand om brudbuketten.

Det gick fort och de förstummade och chockade gästerna började gå fram för att gratulera de äkta makarna.

Jag visste länge att de skulle gifta sig. Jag förstod det redan när jag ficj deras förlovningsfestinbjudan men jag fick inte det bekräftat förrän för någon månad sen då de frågade om jag ville vara vittne.

Festen började och vi började att äta. En av mina söner frågade mig när festen slutade och jag svarade att vi har ju precis kommit hit. Han ville bara veta på ett ungefär för han och flickvännen skulle bada på hotellet. Han gick ut och kom in igen om en stund och sa att han kände sig orolig i magen. Jag trodde att han sa så för att ha en ursäkt för att komma till hotellet tidigare.

Jag satt med min lillasyster som var mycket chockad över själva överraskningen som var bröllopet så när min andra sons flickvän kom och sa att min andra son hade segnat ner mot marken så att min sambo fick bära in honom. Jag förstod ingenting. Vadå segnat ner?

Jag sprang dit och där såg jag min son ligga med mycket ont i sin mage och kunde inte resa sig eller lägga sig. Jag satte mig hos honom och försökte lägga honom på mitt knä medan jag höll om honom. Han hade jätteont i sin mage och hade svårt att prata ibland på grund av smärtan. Sambon ringde sjukvården och en ambulans skulle komma.

Jag fick gå ut till min syster en stund som hade hamnat i en svår chock när hon såg min son ligga som han gjorde. Mitt i det kommer min andra son och säger att sonen som har ont i sin mage inte känner sina ben och händer samt att han känner sig bedövad i halva ansiktet. Jag sprang in och såg honom ligga i kramper. Sonens händer var så konstiga och han var så kall.

Ambulansen kom och de kände på hans mage och knackade i hans rygg men det gjorde inte ont där. De hade bara plats för en som kunde följa med så då stod jag inför ett val. Jag ville ju naturligtvis följa med men för RObins skulle sås var det bättre att sambon följde med tyckte jag. Han är brandman och kan det där med sjukvård samt så är han mycket lugnare än mig. Sen hade jag fler på festen som behövde mig. Snacka om att jag var kluven. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om det hade hänt något tragiskt och jag inte var där.

Festen fortsatte men jag var orolig men fick försöka på bästa sätt att vara som vanligt på grund av de små barnen. De förstod ju inte och jag ville inte att de skulle bli oroliga. Sambon ringde senare och sa att de har tagit prover och de visade ingenting. Sonen fick morfin som smärtstillande och sedan blev han hemskickad kan man säga. Ja de fick göra som de ville men det fanns inget på proverna som skulle visa sig vara något som inte var bra. Sonen mådde bättre så de åkte hem. Då var festen slut.

Jag ska ringa vårdcentralen i morgon och försöka få en tid för jag vill att han blir undersökt ordentligt. Det var hemskt att se honom så och jag hoppas få slippa det igen. Mina tankar gick till min pappa då han fick stroke. Kunde det vara det tänkte jag? Men man får ju inte ont i magen då. Tusen tankar gick runt i mitt huvud och det var svår att försöka se glad ut. Idag är allt bra, men för säkerhets skull så ska jag försöka få en tid som sagt hos en doktor.

Nu är vi hemma igen och det är rätt så skönt faktiskt. Man slipper stressen och alla människor runtomkring en. Det var så fullt på tåget så man visste inte vart man skulle ta vägen.

Nedan ser ni bilder från festen.

 Här sitter vi på tåget ner till Eslöv

Dags att packa upp presenterna. Peter och Jenni fick saker som de har nytta av i hemmet och Lasse och mamma fick en fin lyckta med ljus.

Brudparet är på väg in och vigselakten är snart på gång.

Tårtan ska delas

Bröllopsvalsen utförs.

Lite foton på närmare håll.

Jag hade min systemkamera med mig och jag hade alla mina barn på en och samma plats samtidigt. Jag passade på att få ett foto på mina barn och på mina barn och där jag och Fredrik var med. De blev rätt så bra ändå tyckte jag.

Ala kollar på Tove 😉

Tragiskt dödsfall i dansk fotboll. Att vara 14 år och dö i hjärtinfarkt är förhoppningsvis inte vanligt. Min mamma fick hjärtinfarkt för 12 år sedan men då var hon ändå 53 år gammal. Ingen ålder det heller egentligen.

När det gäller hälsan idag och de sjukdomar som man kan få så verkar det som att de går längre ner i åldrarna. När pappa fick en stroke för 12 år sedan så var det en 17-åring som låg inne för samma sak som pappa.

Barn tvingades sitta vid ”skambord”. När jag gick i skolan så fick vi kvarsittning. Jag satt någon gång men jag visste aldrig varför. Det vet jag inte ens än idag. Det enda jag gjorde var att skydda mig själv från att få spetsiga pennor instucken i ryggen. Jag sa att jag inte ville och då var jag uppkäftig.

När jag inte fick kvarsittning så åkte jag ut i korridoren. Där skulle jag sitta tills jag fick komma in igen. Det hände att det kom en och en annan lärare och ibland elever. De visste ju precis varför jag satt där. Jag hade varit olydig för inte åkte man ut där utan orsak inte.

Jag tror inte att det var så genomtänkt av läraren egentligen för det kom en dag jag tröttnade och gick hem. Jag skulle dock vilja vara en fluga på väggen och se min lärares min när han kom ut för att hämta in mig igen. Då fanns inte kvar nämligen utan då var jag halvvägs hem.

Idag så slipper jag skamvrån i alla fall. Skönt är det. Men visst har det satt sina spår det där. Jag blev mobbad i skolan från det jag gick i tredje klass tills jag gick ut i gymnasiet i stort sett. Det är inte konstigt att man har blivit blyg och tillbakadragen egentligen. man är vaksam och man analyserar allt man hör. Jag har blivit mycket bättre på att försöka släppa allt det där och bara finnas i stunden som är.

Idag har jag haft mina två yngsta barn hemma. Hampus hostade så dant i går kväll och i morse. Han är dock pigg och är i full gång, men han har lite hosta. Han och lillebror ska gå i morgon i alla fall för det har varit lugnt under dagen.

Ikväll blir det farmen och sedan sängen. Önskar er alla en fin kväll.

Jag vaknade i morse och låg kvar i sängen en bra stund. När det var dags för mig att gå upp så fick jag inte det. Någon överraskning var på gång i köket. Efter en bra stund så fick jag komma ut och då kom jag till ett dukart bort. Min stora dotter Stéphanie hade bakat scones 🙂 Så gulligt. Vi satte oss och njöt av tillvaron.

Jag fick paket men jag ville vänta med att öppna för flera av barnen var inte hemma. De skulle komma med Diana lite senare. Pontus valde ut blomman i krukan 🙂 Snuttegubben.

De kom och jag öppnade paketen och det var fina presenter. Ett doftljus som doftar rosor, min favoritblomma 🙂 Ett par varma strumpor, en shaker och ett presentkort på cityföreningen. Sedan blev jag bortskämd för jag slapp att laga mat för det gjorde Stéphanie och bästa vännen Maria 🙂 Medan de gjorde det så låg jag i soffan och latade mig.

Iris, min svärmor kom hit och firade mig. Jag fick en bukett med rosor och et kort med femhundra i. Nu ska jag shoppa 🙂 Iris var så gullig för hon hade bakat tårta och bullar som hon tog med sig. Så det slapp jag med att stå med. Två olika sorters tårtor, semlor och vanlijebullar och kolakakor. Japp...vi blev mätta.

Kvällen avslutade jag med att följa med Maria hem och där lånade jag hennes badkar. Så skönt och få lägga sig i ett varmt bad och mjuka upp de stela musklerna lite. Stéphanie badade med efter mig och sedan bar det iväg hem för att se farmen. Rätt man åkte ut med 🙂

Nu är jag lagom trött faktiskt. Det har varit en mycket fin dag. Jag har verkligen fina människor runtomkring mig. Min mamma och bror ringde i morse och gratulerade mig. Diana bor ju här i Borgholm numera så hon har varit här och gratulerat mig. Av Diana fick jag en läslampa som man kan ha när man åker bil till exempel. En perfekt present. Av mamma och Lasse fick jag underlägg till bordet när de var här och av Peter och Jenni fick jag parfym som doftar rosor 🙂

Ja jag har verkligen blivit uppvaktad. På Facebook så har jag en hel del att tacka, men det ska bli roligt. Efter det så blir det sängen för mig. God natt och sov gott ♥

Familjen annorlunda har börjat igen. Jag tittar dock inte så mycket på det faktiskt för jag tycker inte att det är så annorlunda.  Det är vardag för mig. Jag tittade på Nyhetsmorgonen som Loppi visade på sin sida. Där var tolvbarnsmamman Mirka och hennes familj och pratade. Jag blev imponerad när hon sa att de kan tillgodose alla barnens behov. Jag har bara sju barn och jag känner ibland att timmarna på dygnet räcker inte riktigt till.

Ibland här hemma så är det rena kaoset faktiskt. Man går upp på morgonen. Väcker barnen och försöker få dom att äta sin frukost. Det blir dags att säga till dom att ta på sig sina overaller och de samlas ute i vår lilla hall. De letar efter sina skor fast dom nästan alltid står i skohyllan. De ser dom inte för alla skor som finns där. Det är knappt jag hittar mina egna ärligt talat.

Jag tänker i mitt stilla sinne att de ska ha sin fasta plats att ha sina skor på men det blir aldrig så. Barnen ställer upp sina skor och då tänker jag att de kommer att komma ihåg det till morgondagen. Det gör dom alltså inte alltid. De klär på sig och jag säger åt dom att gå ut till bilen. De går ut men inte till bilen. De fastnar på vägen dit med något roligare. Så som att kasta snöbollar, rulla sig i snön eller bara sparka undan den.

Jag kommer ut och säger åt dom ännu en gång att gå till bilen. De gör det och där kan det bli problem. Var ska de sitta? Ja varför inte på samma plats som dagen innan säger jag, men det är ju lönlöst att säga det för där är bråket redan igång. Nu händer detta inte ofta men det händer faktiskt. Jag säger åt dom att hoppa in i bilen och de ska sätta sig i den ordningen där den som ska ut först kommer ut först.

Vi kommer iväg och lämnar barnen. Pontus går jag in och lämnar. Säger hej till dagisfröknarna som är där och säger hejdå till min son. Jag möter nästan alltid ett barn i dörren. Det är det barn vars förälder aldrig går in och visar sig. Jag tycker att det tillhör den vuxne att överlämna sitt ansvar, men det är inte alla som tänker likadant. Jag kan inte låta bli att undra och ställa frågan: Vem bär ansvaret om barnet aldrig kommer in på dagis på morgonen? Eller vem bär ansvaret när föräldern bara hämtar sitt barn utan att säga till dagisfröken? OM något skulle hända!

Men men. Barnen lämnas och jag kommer hem. Fixar frukost till mig och tar mig två koppar kaffe. Skriver ett blogginlägg och sedan börjar min dag med disk, tvätt och städ. Disken är lätt att ta. Värre är det med tvätten. Den ska ju inte bara tvättas utan den ska sträckas och hängas upp. Sen ska den tas ner och vikas och läggas in. Min axel är inte gjord för det utan jag får så ont. Men det måste ju göras så det är bara att bita ihop. Ibland kan jag inte utan då får min dotter hjälpa mig när hon kommer hem.

Barnen är iväg fem timmar om dagen. Ofta så har jag inte hunnit med allt jag egentligen måste hinna med för att inte bli back men jag får ta det senare. Ibland så hämtar min dotter barnen och då hinner jag lite mer. Ibland jobbar jag så då hinner jag inte med något hemma alls.

När det har kommit till eftermiddagen så brukar jag gå och handla. Har oftast barnen med mig då och vi ser ut kvällens middag. Går till kassan och sedan hemåt. Jag dammsuger oftast när jag har kommit hem efter handlingen för då är de flesta av barnen hemma. Hallen behöver alltid dammsugas då vi alla går i den. Sen är det matlagning, läxläsning och diskning. Jag brukar vara helt slut här,

Jag delar ut arbeten till mina äldre barn. De får hjälpa till för jag hinner inte med. Inte sambon heller. Ibland jobbar han både dag och kväll så ibland är jag ensam helt med barnen en hel dag. Det händer inte så ofta men en dag i veckan kan det bli i alla fall. Många tycker kanske att det är ju inte så farligt, men tänk på allt jag inte hinner göra om dagarna som jag borde. Det som jag inte hann med igår ska jag ta idag och det utöver resten av sysslorna. Det blir en del med andra ord.

På kvällen när barnen har lagt sig är jag totalt slut. Inte alltid men oftast. Det är dagar som är full i gång på så när det lugnar ner sig på kvällen så blir man trött. Det är inte så konstigt.

Många frågar kanske nu varför jag skaffade så här många barn när jag tycker att det är så mycket jobb med det. Jo jag älskar barn och jag älskar framför allt mina barn. Jag vill inte ha mitt liv annorlunda. Efter antal barn så har jag ofta hört att jag får skylla mig själv som valt att sätta så många barn till världen. Jag ska inte gnälla sägs det. Så bara för att jag har valt att ha mina sju barn så får jag inte skriva en dag att jag är trött för det har varit mycket jobb. Jag får inte skriva som jag gjort för då gnäller jag. Jag får skylla mig själv.

Jag ser ju inte det som att gnälla. Jag skriver som dagen har varit. Jag tänker inte skriva att allt är som guld och gröna skogar när det inte är det alltid och jag gnäller inte för det. Kan en tvåbarnsfamilj säga att de har gjort mycket under dagen så de är trötta och ska ta en utekväll bara dom två för att komma bort lite så kan jag som sjubarnsmamma säga att jag är trött som haft alla mina barn och all arbete som finns att göra under dagen. Vad är skillnaden?

Jag har många gånger fått höra att det är synd om mina barn för de får inte så mycket som andra barn får. Ska man vara normal här på Öland så ska man ha två barn. Högst tre per familj. Då är man som vem som helst. Sticker man utanför den gränsen så är man onormal. Har man då sju barn så är man bara ute efter barnbidraget. De som säger det vet inte att barn kostar med andra ord.

Vi i familjen äter ute en gång i månaden. Vi tar barnen och sätter oss på pizzaplaneten eller någon annan restaurang och myser. Vi tittar oss omkring och ser många föräldrar som tar det lugnt och tar igen förlorad tid tillsammans. De har sina barn någon annanstans för de har inte dom med sig. Men det är klart. De har gjort en hel arbetsvecka och måste komma ifrån lite. När jag säger så om mig själv så tänker jag att komma bort lite ingår mina barn i. Det är familjen som är viktig för mig. Har jag arbetat en hel vecka och haft det tufft så är det hela min familj som jag vill vara hos när jag väl är ledig.

Jag tror...eller rättare sagt vet att mina barn får mer än vad många andra barnfamiljer får här på Öland. Vi umgås mer och gör mer saker tillsammans än vad många andra gör. Den tid vi har tillsammans är kvalitetstid och den betyder otroligt mycket för oss. Jag brukar ligga i soffan och då har jag alltid två ungar på mig. Några ungar bredvid mig och jag trivs som fisken i vattnet.

Ja jag hinner med  mina barn men jag hinner inte med allt arbete runtomkring. Det är helt omöjligt faktiskt. Därför beundrar jag dom som faktiskt får det att gå ihop, så som Mirka och hennes sambo Peter som har tolv barn tillsammans. Ja jag är lite avundsjuk för jag skulle också vilja ha det tomt på diskbänken, upplockat på golvet och ha det i ordning vart man än går i hemmet. Det är beundransvärt.

Vi har blivit tillfrågade tre gånger om vi vill medverka i Familjen Annorlunda men vi har tackat nej alla tre gångerna. Det har inte känts rätt på något sätt. Vi har även blivit tillfrågade om vi ville medverka i Swap wife och ett program där man skulle odla sina egna grönsaker och sätta sin egen mat, men jag sa nej. Swap wife var blankt nej direkt för jag vill inte vara ifrån mina barn så länge som två veckor. Jag tror inte jag hade klarat det faktiskt. Det andra kändes inte rätt.

Jag är inte den som vill synas så därför säger jag också nej. Jag anser att jag är som alla andra och jag ser inte på oss som annorlunda. Då känns det inte rätt helt enkelt. I ett av erbjudanden så fick vi ett erbjudande på 10000 kr om vi var med men pengar är inte allt här i livet.

Oj. Det blev ett långt blogginlägg. När jag satte mig hör först så skulle jag egentligen bara skriva att jag är hemma idag med Pontus. Han ville ha en mysdag och då passade jag på att ta den 🙂

Ha en fin dag!