Kategori: Livet

Jag fotograferar nästan dagligen. Ändå så är jag dålig på att sätta in bilder i mina inlägg. Jag vet inte varför. Det har bara blivit så. Jag ska verkligen försöka att dela med mig av min vardag även i bilder. Vi har fin natur här på Öland och jag älskar att fotografera den. Men det jag älskar mest att fotografera är mina barn! Dock så vill inte alla fastna på bild numera. Det är mestadels de stora barnen men jag försöker i alla fall 🙂

Idag är det fredag och jag tycker det är otroligt skönt att det är helg. Jag är så trött i både kropp och själ så hälften hade varit nog. När det har gått 4 timmar på dagen så är jag färdig för sängen. Jag har en trötthet som inte går att sova bort ändå så är det just det jag vill göra. Sova tills den dagen då man får känna sig riktigt frisk i både kropp och själ. Det lär aldrig hända men jag hade verkligen önskat att det hade gjort det.

Det har varit så otroligt mycket det senaste året och ibland undrar jag hur mycket mer man ska orka med. Varför föds man inte med ett facit i hand? Det hade varit enklare. Idag så kämpar man på som bara den och i slutändan så visar det sig att det var lönlöst. Man går ett steg fram och två bak känns det som. Men men...så är livet. Det är bara att kämpa på!...försöka i alla fall!

Har ni några planer för helgen? Mina är att bara ta det lugnt och få läka lite. Det kommer ännu en vecka så det är att försöka få i sig mer energi. Jag ska spendera min helg med min äldsta dotter och hennes kille. Ni får ha en fin helg och sköt om er!

Med många barn tillkommer det många utvecklingssamtal. Jag har gått på många genom åren och fler lär det bli. Fast jag ibland skulle önska att jag kan vara på två ställen samtidigt så tycker jag det är roligt att få dela det ansvaret med någon. Jag har en man...som jag har barn med. Det brukar vara jag som går på utvecklingssamtalen med de små killarna men häromdagen när det var dags för Pontus tur så var Fredrik tvungen till att gå för jag hade ett annat utvecklingssamtal som jag skulle gå på. Det är svårt att klona sig själv så lösningen var att Fredrik tog sig an Pontus tid.

Häromdagen så var det dags för Hampus tur. Hans önskan var att ha Fredrik med sig för som han själv sa: Jag går alltid och han ville att hans pappa skulle med denna gång. Inte så konstigt tänkt alls!

Fredrik gick och Hampus blev nöjd. Ja även jag som faktiskt fick dela denna underbara stund med min man för det finns inget roligare än att gå på utvecklingssamtal. Man får vara delaktig i ens barns kunskaper och man får veta vad de behöver stöd i.

Men det är tydligen inte så vanligt att mannen går på utvecklingssamtal. Jag tycker det skulle vara normalt och det är ju det för många andra med. Ja inte för dom som föddes under stenåldern då. Det är många som tar för givet att det är mamman som ska gå. Varför? Var man inte två som gjorde barnet? Ska inte ansvaret för barnet delas på de båda då?

Ja som sagt...jag tycker det, men långt ifrån alla gör det. Nu är det som så att mannen min har arbete och jag går hemma, men det är inte alltid jag har gjort det. Även jag har haft arbete som jag fått ta mig ledig ifrån för att gå på utvecklingssamtal. När man föder ett barn till världen så borde man veta att utvecklingssamtal är något som man måste gå på!

Ja måste och måste...men det borde finnas intresse tycker jag!

Hampus och Pontus var stolta som hade deras pappa med...och jag tycker det är mycket roligt. Jag hoppas det blir fler gånger för pojkarnas skull. Sedan blir jag glad av fler orsaker. Jag har så mycket annat ändå som jag måste göra, eller möten att gå på. Jag är inte arbetslös bara för att jag är en hemmavarande mamma!!!

idag var jag i Kalmar med stora dottern. Ett uppföljningsmöte med lärare och rektor. Dottern har varit mycket sjuk och kommit back i sina ämnen.  Dottern ville ha mig med sig så jag följde med in. Nu väntas bara ett utvecklingssamtal med min tvillingpojke. Han var sjuk när vi fick tiden med honom. Nu är han frisk igen tack och lov.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe och bara njuta av lugnet. Ha en fin kväll!

Idag har det varit en tung dag. En älskad moster begravdes idag. Det var en fin begravning men det var en mycket sorglig dag. Saknaden efter henne är stor. Jag har många fina minnen med henne. Jag var mycket hos henne när jag hade min äldsta son liten. Vi var ute och dansade tillsammans och vi gick ibland upp till min mormor och morfars grav tillsammans.

Inget öga var torrt när psalmen: Jag har hört om en stad sjöngs. Den hade jag på min fars begravning. När jag hörde de första tonerna så brast jag. Det var inte så många från släkten som kom. Det var syskon, barn och barnbarn. Vänner och bekanta. För min egen del så tyckte jag att det var lagom. Om jag ska tänka egoistiskt en sådan här dag.

Jag träffar inte min släkt så ofta. När jag gör det så är det vid sådana här tillfällen som begravning. Bara att träffa folk som jag vanligtvis inte brukar träffa känns lite jobbigt samtidigt som det är roligt att träffa några av dom. Men jag var där för Linnéa. Jag gjorde handbuketterna i morse. Jag lämnade även blommor från mina barn som inte kunde närvara. Alla tänkte dom på henne.

Ja saknaden är stor. Det är ett stort tomrum. Vi träffades inte så ofta men jag brukade åka och hälsa på henne när jag var nere. Jag ringde till henne varje år och gratulerade henne på sin födelsedag och hon gjorde detsamma till mig. Hon var den enda av släktingarna på min mors sida som faktiskt gjorde det.

Älskade lilla Linnéa <3

Du kommer att bli saknad. Du är redan det. Jag är glad att jag kunde få vara med och ta farväl när du ska vidare till din sista vila. Det känns skönt att du fick somna in i en trygg famn. Att du hade någon som höll om dig när du somnade in. Minnena med dig sparar jag i mitt hjärta och du kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta.

Sov i frid! Må änglarna sjunga för dig <3

I perioder har jag en klump som sitter i halsen. Får svårt för att svälja och det känns som att det sitter något där. Men jag kan äta och dricka utan problem så det är fritt passage ner. Jag vet att det är ångestrelaterat så jag försöker att inte varva upp mig själv men det är jobbigt. För några sekunder glömmer man bort den där klumpen men den gör sig påmind rätt så fort igen.

Det har varit mycket en period nu. Personliga saker som jag själv inte kan rå på. Bara det är frustrerande. Sen i samma veva så gick min moster bort. Ska på begravning nu i dagarna och det känns tungt. Nu har jag inte många kvar på min mors sida. Det känns tråkigt. Ju längre tiden går ju fler nära och kära förlorar man.

Jag försöker ta lite kaffe. Varm dryck brukar få ens inre att varva ner men det svider i halsen när jag sväljer. Denna klump som inte finns...som inte går att ta på förstör så mycket. Tänk att det som inte finns kan få en att må så dåligt?!

Jag har packat mina saker som jag ska ha med mig. Har även förberett barnens kläder och så för den kommande veckan. Det känns skönt. Mina barn ska inte med på begravningen. De har träffat min moster men de kände inte henne ändå på samma sätt som jag gjorde. Det är egentligen bara André som var med mig de somrar mina syskon och föräldrar var på campingsemestrar.

Jag ska försöka få i mig mitt kaffe. Försöka varva ner och gå ner till tvättstugan och få upp mitt täcke som ligger i torktumlaren. Hoppas ni får en fin dag!

Igår fyllde min näst yngsta son 11 år. Mitt första gemensamma barn med min man. Det blev rätt så stressigt igår för mig...så som för alla andra födelsedagar. Jag var först i Kalmar med min dotter. Hon skulle träffa en doktor. Sen var det att handla in till Hampus firande. Ändå så tyckte jag att jag hade planerat i god tid men som alltid hinner jag inte alltid med. Det blir väl så när man är ensam om det.

Han ville ha pannkakor. Bara det tar sin lilla tid men jag fick hjälp av Benjamin och Stéphanie. Beatrice gjorde sommartårtan till honom. Medan de gjorde det så fixade Tove disken och jag slog in paket. Sen tog jag över att göra pannkakorna och familjen satte sig till bords när Fredrik, Robin och Jonatan kom hem från arbetet. André var hos flickvännen i Kalmar men kom hem om för att gratulera sin lillebror. Det var roligt!

Han fick spel till Wii, pennor, skrin, ritblock, skämtleksaker och lite annat smått och gott. Sen ska han få ett spel till sin dator med som han har önskat sig en längre tid. Han blev så nöjd. Det var bara vi i familjen som firade honom så det är skönt att vara en stor familj. Man är aldrig ensam.

Det var roligt och se Hampus min när han öppnade det vårt paket. Man kände sig rätt så hemsk när man såg hans besvikna min när han trodde att han hade fått en mixer i födelsedagspresent. Vi spelade med och sa att det var det vi trodde han ville ha för det hade han sagt till Stéphanie. Men det är bara bra att du fick en sådan sa jag för jag behöver den så då kan ju jag ta den.

Jag sa till honom att han fick öppna och se så att allt var helt i den och så för annars fick vi ju lämna tillbaka mixern till affären. Han tittade lite besviket ner i kartongen. Då kunde han inte låta bli att skratta för där låg ju flera paket inslagna 🙂

Det var en fin dag igår. idag mår jag mindre bra. Vaknade i natt med en stor klump i halsen. Jag kunde inte ligga ner och ju mer jag andades ju mer krympte mina lungor så jag fick gå upp och sätta mig i vardagsrummet. En timme senare så började det lugna ner sig och jag kunde gå och lägga mig igen. Då var kl 03.

Denna klump har funnits med större delar av dagen. Den sitter där än. Jag är så fruktansvärt trött. Varje steg som jag tar känns som att jag har sprungit ett maratonlopp. Mina axlar ömmar och min höft säger ifrån.

När man mår så här så klarar man sig utan alla dumma kommentarer som ramlar över en ibland. Det är i oh för sig skönt för dom som kläcker ur sig dom att de har roligt åt det. För något måste de ju få ut av det?!

Nu ska jag försöka få i mig lite kaffe. Ha en fin eftermiddag och kväll!

Det är andra dagen denna veckan och jag har Hampus hemma...idag med. Han fick feber i söndags och mådde dåligt. Illamående, trött och hängig. Han sov mestadels den dagen. Han fick bli hemma igår från skolan. Han började känna sig lite piggare ju längre fram på dagen vi kom. Idag mår han bra men han fick vara hemma idag med för säkerhets skull. Magsjuka är inget att leka med. Själv mådde jag inte så bra i söndags. Ingen feber men även jag var illamående. Igår mådde jag lite bättre men idag har jag frusit lite och sovit bort några timmar. Jag är trött och hängig men känner inget illamående nu tack och lov.

Snön har kommit till Borgholm. Den kom i helgen den med. Allt kom med snön kan man säga. Den ligger fortfarande kvar på marken. Tar väl ett tag nu innan den försvinner. I morse var det halt på vägen. Jag sa häromdagen att nu var vårmånaden här. Två timmar senare så snöade det. Ja det var den våren det. Men den kommer snart hoppas jag.

Det närmar sig final i Melodifestivalen. Jag vet vem jag ska heja på. Nu tror jag inte att han kommer gå vidare men jag hoppas på det! Han har ingen chans i Eurovision Song Contest men det gör ingenting! Har ni sett på deltävlingarna?...och andra chansen? Jag har suttit som klistrad framför TV:N. jag älskar tävlingar och speciellt när det har med musik att göra. Som vi alla vet så kan det skrälla till det ordentligt och det gjorde det väl delvis detta året med. Loreen gick vidare till andra chansen men sedan blev det stop. Jag var helt säker på att hon skulle gå direkt vidare till final men det gjorde hon inte. Hon kom som sagt inte ens till final via andra chansen. En skräll med andra ord.

Jag gillade hennes nummer men jag kunde inte låta bli att tänka att varför ställa upp i år när hon redan har vunnit hela skiten en gång tidigare? Man kan ju bara gå neråt och förlora när man väl har vunnit allt. Men hon gjorde sitt val och resultatet blev förlorande.

Det ska bli roligt att se på finalen. Se vem som kommer gå vidare!

Häromdagen skrev jag om att leva med panikångest i vardagen så jag kan väl fortsätta därifrån. En del tycker att jag ältar och andra tycker att jag skryter (hur de nu ens kan ens tycka det). Själv kallar jag det för bearbetning. Det är många av oss som får uppleva panikångest lite då och då under ens livstid. En del mer och andra mindre. När jag "fick" panikångest från första början så visste jag inte vad det var jag fick uppleva. Idag vet jag tack och lov och det underlättar. Med panikångesten och den vanliga ångesten kom depressionen. Än idag kämpar jag mot depressionen. Vissa dagar mår jag prima och vissa dagar känner jag mig nedstämd. Jag försöker hålla masken. Jag ler och ser glad ut men inombords gråter jag.

-Hur mår du? kan folk fråga.
-Jo jag mår bra! säger jag, men egentligen så skulle jag vilja säga: Jag mår för jävligt. Jag har ont. Jag gråter och jag orkar inte hålla leendet. Jag drunknar i mig själv och jag vill bara kunna bryta mig loss!!! 

Men det säger jag inte. Folk skulle inte förstå. De skulle analysera mitt svar och få för sig att det hörde annat än just det jag sa. Vadå bryta sig loss? Ja ibland så känns det som att det finns någon annan inom mig som sitter inspärrad och bara vill ut! Hade jag sagt det så hade folk ringt sjukhuset och fått mig inspärrad direkt. De hade inte förstått!

Det finns dom som förstår. Det är dom som själva vet hur det är att leva med depression, ångest och panikångest. Vi är många men det pratas sällan om det. Varför? Är det för skämmigt? Jag vet när jag fick diagnosen Djupt deprimerad. Jag skämdes. Att våga visa sig ute fanns inte på kartan. Jag tyckte att alla tittade på mig och det kändes som att alla visste att jag var deprimerad. Vad nu det spelade för roll.

Det har tagit mig flera flera år innan jag ens vågade erkänna för mig själv. Jag har inget att skämmas för. Ja så tänker jag, men det finns stunder då jag skäms i alla fall. Men att vara deprimerad är inte detsamma som att vara svag. Vi har varit starka rent för länge. Så enkelt är det...egentligen!

Jag kan vakna en dag och må bra. Timmarna går och allt är frid och fröjd. Sen helt plötsligt så kan jag känna hur jag dalar ner. Jag börjar känna mig trött. Likgiltig. Ledsamheten drar över mig med storm. Vad är jag ledsen för? Jag vet inte! Jag bara känner att allt verkar så meningslöst. Oron i magen ger sig till känna. Tomheten blir allt större. Jag försöker fylla den tomheten med något. Mat oftast. Jag går rundor i hemmet utan att få något vettigt gjort.

Nu har jag två hundar som behöver motioneras. Jag tar dom och går en promenad. Oftast till min mans arbete. Pratar lite med honom, sonen och svärsonen. Det börjar kännas lite bättre. Jag går hem och känner att jag faktiskt har uträttat något. Då kan jag ha tagit tvätten och disken men det är som bortglömt. Jag ställer höga krav på mig själv. Det jag gör under en dag räcker inte. Är rädd för att andra ska tycka att jag är lat. Ja lat kan jag faktiskt vara. Jag försöker lyssna på min kropp. Det går inte alltid men jag försöker.

Idag har jag inte gjort så mycket. Men ska göra desto mer i kväll. Efter maten ska jag städa undan lite. Sen blir det att hålla helg. Jag hoppas ni får fina dagar med familjen. Kram på er!

Att leva med panikångest hämmar ens vardag. Man drar sig för att gå ut och vistas bland andra människor. Man kan gå på stan. Allt känns bra. Helt plötsligt börjar det sticka i fingrarna. Det drar ihop sig i halsen och man får ingen luft. Det känns som att man ska kvävas till döds. Hjärtat slår. Det bankar. pulsen stiger och andningen känns ansträngt. Man får ingen luft. Det är då man bara vill hem. Hem till tryggheten som man har innanför sin egen dörr. Man skyndar sig hem. Man halvspringer. Stickningarna i fingrarna finns kvar. Det känns som att armarna ska domna bort.

Känslan som allt detta ger gör att man ibland inte vågar ta sig ut. Man vet inte varför det händer. Inte alltid, men ibland så förstår man (läs jag). Ofta kan jag uppleva detta när jag ser klungor, speciellt om jag ser dom på skolgårdar. Det är förmodligen på grund av mobbingen jag fick utstå i skolan. Ibland får jag det när jag ser ensamma barn på skolgården. Det kan värka i mitt bröst då. Jag går tillbaka till då jag själv gick ensam på skolgården.

Jag kan även få det på hemmaplan. Alltså i mitt hus. Det är om det har legat och pyrt så att säga under dagen. Man kan känna en vanlig ångest och den vill inte släppa taget om mig. Då kan det utvecklas till panikångest. Jag har fått panikångest på fiket. på stan. I affären. Man tycker att alla tittar på en och man vill bara fly från platsen. Nästa gång så undviker man dessa ställen. Det är nu panikångesten hämmar mig. Jag vill inte gå någonstans. Jag vill vara hemma där ingen kan se mig.

Jag har levt med panikångest sedan barnsben. Som barn visste jag inte vad det var som jag kände. Inte förrän jag blev vuxen. Det var då jag fick lära mig vad det var som jag kände. Det gör ont. Så fruktansvärt ont. Jag kan inte ta på det onda men hela jag värker invändigt. Jag äts upp inifrån. Det känns ibland som att jag har ett stort svart hål i bröstet som bara blir större och större. Ibland känns det som att jag skulle kunna vara förgiftad och bara jag får ut det och renar min kropp så ska det bli bra.

När jag skulle bli 28 år fick jag dödsångest. Jag vågade inte lägga mitt huvud på kudden för jag var rädd för att aldrig vakna upp igen. Jag kvävdes sakta men säkert kändes det som. Jag var orkeslös. Att gå var tungt. Jag fick stödja mig på en cykel för att orka ta mig framåt. Jag var 27 år gammal och jag kände mig som 100 år. Att bestiga ett berg kände mycket lättare än att sätta höger fot framför den vänstra.

Den som inte själv har upplevt detta kan inte sätta sig in i hur det är att leva med det. Jag önskar inte min värsta fiende detta. Det är ett rent helvete rent ut sagt. Att få panikångest gör kroppen trött och sliten. Hela kroppen har arbetat hårt under en attack och man orkar inte med mer under den dagen. Folk tycker att man är lat för att man inte har orkat ta disken. Eller att tvätten fortfarande inte är vikt. Kanske skulle huset behövts dammsugas. Lat, lat, lat!

Kanske är det jag själv som tycker att jag är lat. Så är det ibland i och för sig. Jag tycker själv att jag borde kunnat göra det där men att kroppen inte har orkat. Jag lever ju inte enbart med panikångest utan jag har min diabetes och fibromyalgi med. Samt min nickelallergi som kan ibland hämma mig mycket. Jag får köttsår som varar i händerna. Hela min mage får stora eksem. Förmodligen av en knapp eller en dragkedja. Jag försöker använda kläder som inte har nickel på knappar och dragkedjor men det är inte alltid lätt att hitta det. Jag kan gå i mjukisbyxor och råkat ta i ett handtag som det finns nickel i. Jag har kontaktallergi. Det räcker med att jag har råkat ta i något som har nickel i sig. Tråkigt, men sant.

Mina leder är stela ibland. Min rygg bär mig knappt vissa dagar. Min höft skriker av smärta ibland och mina knän gör ont. Jag vet att jag kan gnälla ibland, men det är inte det jag gör nu utan jag vill bara berätta om hur jag har det ibland. När det vill sig illa.

Igår städade jag. Tvättade av några fönster. Städade toaletten. Dammsög och torkade golven på nedervåningen. Idag har jag tagit disken men det är allt. Min kropp vill inget mer idag. Så r det ibland. Ena dagen är det bra. Nästa är det mindre bra. Jag ska ta en sväng med hundarna om en stund i alla fall. Kan bli skönt med en promenad.

Jag hoppas ni alla får en fin dag. Kram på er!

Vissa dagar gör jag ingenting här hemma. Inte för att jag är lat utan för att kroppen säger ifrån. Häromdagen hade jag så ont i min rygg, mina höfter och ben. Idag har jag också ont men inte som då. Idag har jag ändå kunnat tvätta några maskiner tvätt. Dock så har jag inte vikt den men ska försöka göra det ikväll.  Jag har städat ugnen och kylskåpet. Inte så mycket kanske men för mig är det det. Jag känner mig nöjd med dagen!

Har gått en lång promenad med hundarna. Man kunde känna våren i luften. Det var varmt och skönt. Det ändrade sig dock i kväll för nu är det lite kyligt ute. Jag har att göra här hemma om dagarna. Vi är många så vi hjälps åt men det är och göra i alla fall. Det som tar min tid mest är tvätten och städningen. Man blir aldrig klar. När man väl får se botten på tvättkorgen så fylls den på med nytt. När man väl har städat ur ett rum och går till nästa så är det bara att börja om när man når det sista rummet. Ja man är inte arbetslös i alla fall 🙂

Morgondagen har jag inte planerad. Jag försöker att inte planera för man blir bara besviken om man nu inte kan genomföra det man har tänkt. I stället så försöker jag se varje dag som en gåva och gör det bästa av den.

Jag hoppas ni har haft en fin dag. Sköt om er!

Jag vet att vi alla ska den vägen vandra och ändå så kommer chocken när man får veta att en sjuk människa har gått bort. Idag fick jag ett telefonsamtal från min mor och hon kom med mycket tråkiga nyheter. Min moster, min enda moster dog idag. Vad jag förstår så hade hjärtat stannat på henne. Linnéa har alltid stått mig varmt om hjärtat. Visst kan vi ha sagt och tyckt en massa olika saker men hon har ändå haft sin lilla plats i mitt hjärta. Jag var mycket hos henne när min äldsta son var liten. Jag gick upp och drack kaffe där. Hon passade André ibland. Hon ringde och bjöd upp mig eller frågade om vi skulle hälsa på min mormor och morfar på kyrkogården. Vi köpte blommor och satte där. Hon var med mig och mamma på dans ofta då jag var yngre. Hennes dotter Britt-Marie följde ofta med.

Jag var nere i 10 dagar nu för en liten tid sedan. Kom på mig själv idag att jag inte ens hade en tanke på att hälsa på henne under dessa dagar och då befann jag mig i samma stad som hon. Nu var det ingen semestertripp jag var på utan dessa 10 dagar tog mig mycket psykiskt. Jag spenderade 5 av dessa dagar i tingshuset i Lund. Fem rättegångar med lika ånga mål.  Det tar en hel del på en att sitta där i 7 timmar. Det är många intryck och det samt resorna tog en hel del så jag var helt slut när jag kom hem till min bästa vän igen.

Jag hade gärna velat hälsa på henne en gång till men nu får det bli till begravningen i stället. Det är så sorgligt. Jag tror att hon har det bättre där hon är idag men saknaden efter henne kommer bli stor. Men ändå så klandrar jag mig själv för att inte ha åkt till henne i alla fall en dag av dessa 10 dagar. Varför hälsade jag inte på henne??? Inte lönt att klandra sig själv eller tänka på just det för man kan inte göra något åt det men visst fick tankarna där om det ändå.

Jag fick ett kort på min mormor och morfar av min mor i present. Jag hade ingen bild tidigare så jag blev glad. Det kortet står bredvid min fars. Jag kan inte låta bli att tänka att den hyllan kommer fyllas med fler kort framöver. Man vet aldrig vad framtiden har att ge men man vet på ett ungefär vad som kommer att ske och det skrämmer mig lite.

Jag hoppas att det blir bättre för Linnéas barn än vad det blev för mig med övriga syskon när pappa gick bort. Vi ska föreställa vara 10 syskon och enbart 5 av dom visade intresse av min far. De respekterade pappa. Tänk om alla hade kunnat göra det. Jag hoppas att Linnéas barn och barnbarn håller sig sams nu. De behöver varandra.

Mina tankar går till mina kusiner och deras barn. De har en tung dag.

Lilla Linnéa <3

Du är Nea för oss alla och vi kommer att sakna dig. Jag kommer få leva med de minnen jag har av dig och du kommer att få ha din plats i mitt hjärta. Vi är en stor släkt men det är inte många i den som jag har tagit till mig. Du är en av dom. Du får hälsa mormor och morfar. Bengt-Åke och Ing-Britt. Skulle du träffa min pappa så ge honom en stor kram från mig och hälsa att han är otroligt saknad. Du har det bättre där du är idag och det lenar min sorg lite. En stor kram till dig min fina moster. Du är älskad och saknad <3